Julianna Barwicks intervjuer är rätt tråkiga. Inte för att hon säger ointressanta saker, men för att frågorna som ställs är desamma varje gång. Det blir lätt så när subjektet gör abstrakt musik med sång som varken är speciellt frekvent eller har urskiljbara textrader. Eftersom Barwick inte har någon tydlig estetisk profil är det som återstår att diskutera tekniska specifikationer och miljöer och sinnesstämningar som formar hennes musik. 2011 års The Magic Place fick sin titel av en anledning. Den lät som känslan av att stappla över en riktigt konstig barnsaga som liten, och den efterföljande PR-rundan handlade om hur debutanten redan då kunde besitta ett så sprakande konstuttryck. Den ännu starkare uppföljaren, Nepenthe, spelades in på Island med den mest atmosfäriska dundertrion landet kunde tänkas uppbringa: Sigur Rós-samarbetspartnern Alex Somers, Amiina och Róbert Sturla Reynisson från múm.
Nu gör Barwick press för sin tredje skiva och pratar om sin tillfälliga isolation i New York, glädjen som inspelningarna med ett gammalt piano (tillhörande skivbolagsvännen Sufjan Stevens) i Lissabon innebar och hennes strävan efter att kunna kombinera fortsatta gästsamarbeten (på två av låtarna sjunger förra årets genombrott Mas Ysa – kanadensaren Thomas Arsenault, och de förlösande trummorna i avslutningsspåret spelas av Chairlifts Jamie Ingalls) med en känsla av full kontroll, både på ett kreativt plan och över sig själv. I en av dessa intervjuer pratar hon om det sistnämnda, hur hon helst turnerar på alldeles egen hand, och fastnar i en berättelse om hur hon gick vilse efter en fest i Reykjavík för ett par år sedan. Hon går bort sig i gränder, genar över andras mark, lyckas till sist lokalisera kustremsan som leder henne in mot centrum. Och noterar plötsligt hur hela havet glöder, som om någon tänt en enorm lampa där nere på botten.
Det är fullt rimligt att det pratas geografi och fasta landmärken med Barwick, hennes låtar är spöken, viskningar av sina omständigheter, men hennes musik bör inte reduceras till en studio eller stadsskyltar. Snarare besitter den en tät, övernaturlig stämning som behöver trolska anekdoter av ovan beskrivna slag för att sättas i relation till. Utöver sina ömsom ekande ömsom skarpa pianotoner och rösten som flyter in och ut ur mixen som ett blinkande ljus på ett flygplan högt upp i natten har hon för första gången arbetat med en Moog-synt. Resultatet liknar stundtals det Nils Frahm improviserade fram på det enastående livealbumet Spaces för ett par år sedan, fast om tyskens kompositioner påminde om dånande raketer är Barwicks trea ett pappersflygplan med extra tjockt ark till material.
Ändå har Will inte en lika självklar plats i Barwicks diskografi som dess två föregångare, vilket beror på att den är lite av varje utan större planer på helhet. Efter att ha genomlidit (men också ibland älskat) hundratals ambientalbum där åtta, tio stycken låter som några få långa ljud är Will som ett fyrverkeri med tillhörande hörselkåpor i jämförelse. Slutet, med Arsenault-duetten Someway och Errors-minnade See, Knows, är nästan utåtriktat, ett tidigare otänkbart ord i sammanhanget.
Men mystiken är kvar och svärtan drar bredare linjer i bläck än förut. Jag försöker lyssna efter något att haka fast en förståelse i men ingenting formas till något färdigt i Julianna Barwicks musik. Det driver, det glöder som hela det stora havet just den där kvällen och det är svårt att förstå varför det vackra är vackert, som om det vore en främmande känsla. Det går att förstå varför det blivit så – ljuset i vattnet har en naturlig förklaring, Barwicks musikstycken har en teknisk om man kokar ner det – men det är i båda världarna något kusligt gömt i det fina, eftersom det är så långt ifrån det normala.
Will skruvar upp tempot lite men att lyssna på Julianna Barwick är fortfarande som att stiga in i en tom kyrka, höra sina egna steg slå mot väggarna och försöka greppa tag i något eller någon som ska lätta på trycket över bröstet. ”See” studsar runt i inledande St. Apolonia (låtens sång spelades in i en tågtunnel) och samma ord mässar hon repetitivt mot Ingalls pulserande syntvägg i albumets sista minuter. Att se blir i slutändan centralt för en positiv upplevelse. Att lyssna på The Magic Place, på Nepenthe, och nu på Will, leder för de som ger sig hän till kanske nödvändiga visuella projiceringar. Att träna ögonen till att översätta det oförståeliga.