Pavilion

Julien Baker
Roskilde, 4/7 – 2019

Publicerad: 5 juli 2019 av David Winsnes

3

Julien Baker på Roskilde är ett schema- och scenmässigt haveri. Bara minuter tidigare har jag berömt Roskildes fingertoppskänsla när det kommer till att välja scen och tid åt akter, men den tanken blir abrupt nedskjuten av den norska electroduon Lemaitre. De spelar ett stenkast bort, på Apollo, och snart börjar deras beats välla in i det lilla Pavilion-tältets högersida. Väldigt sällan blir det ett problem på musikfestivaler. Har du bara en instrumentation som gnisslar och mullrar lite räcker det väl som filt. Baker slog igenom för tre år sedan med en Bandcamp-release där hon på flera av låtarna sjöng och spelade akustiskt direkt in i mikrofonen. Hennes musik lutar lika mycket mot konstpauser som mot hennes sparsamma elgitarr. Med sig på scen har hon en violinist. De viskar och mässar snarare, och mot ljudläckaget är det ett lika svagt täcke som när jag glömde sovsäck till tältet första kvällen och sov med dubbla tröjor.

”Wish I could write songs about anything other than death”, sjunger Julien Baker samtidigt som Ketil och Ulrik höjer basen och påminner om att det är hård fest en bit bort.

  • Dessa omständigheter belyser också en annan sak: Julien Baker kan inte anpassa sitt uttryck till en större festivalscen. Och kanske ska hon inte heller göra det – hennes sånger om depression, beroenden och nedskjutna hjärtan är några av de senaste årens allra finaste, men de är det för att de knappt håller ihop. De är bräckliga som en dåligt rullad cigarrett. Tvinga upp dem i ett luftigt sammanhang och de löses upp till stoft. I sina låtars mest intensiva crescendon väljer hon ofta att sjunga de högsta tonerna utanför micken, för att få fram en råare kvalitet, men till skillnad från på en intim klubb får det motsatt effekt. Det låter mer som att låtarna tystnar. Sour Breath och Shadowboxing tappar sina klimax helt.

    Stämningen blir smått pinsam. Någon har skadat sig i publiken och Baker tar en trevande paus. Någon skriker att ljudet behöver skruvas upp, och så som av ett trollslag tillåts Turn Out the Lights därefter att växa sig stor. ”That was good!” skriker en annan. ”That is the type of direct feedback I need”, svarar Baker. Det är omöjligt att inte jämföra Bakers uppenbarelse med Sharon Van Etten, som strax innan intagit en större tältscen och fyllt det med värme och en särdeles gripande cover av Sinéad O’Connors Black Boys on Mopeds. Där är inte Baker – hennes musik är inte tillräckligt utvecklad och hon har inte scennärvaron som krävs för den här storleken. Snarare hade hon liksom lysande Tirzah en timme senare behövt Glorias begränsade inomhusscen för sig och sin medmusiker. Appointments, en sång som kommer prägla hela hennes karriär, spelas inte. Inte heller Claws in Your Back, fyra och en halv förintande minuter i slutet av fjolårsskivan, får plats. Det är en sådan eftermiddag bara.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2065 [name] => Julien Baker [slug] => julien-baker [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2066 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 6 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) )