Jungle

Det finns en sanning i att musik går i cykler, plötsligt uppenbarar sig genrer och instrument som de flesta trott varit utdöda eller åtminstone utrotningshotade. Londonbaserade Jungle tillhör inte bara ett av de namnen som håller på att explodera ute i etern, deras musikaliska utstakning är en revival av det bästa från 70- och 80-talet. Den funkiga ytan möter den silkeslena och fylliga soulpipan som vilar mot ett groovigt feel good-arrangemang. De urbana musikstilarna har alltid förknippats med mycket glädje. Jungle är precis det lyckopiller som behövs en fredagskväll. Vi ringde upp J innan deras album sprängde betygskalan för att prata om identitet och London.

Det första som slår mig är att namnet Jungle är så långt ifrån kompatibelt med Google som det bara går. Förvisso har megasingeln Busy Earnin’ bättrat på chanserna att stöta på duon i cyberspace. Men mestadels är det malariamyggor och fuktiga regnskogar som dyker upp.

Hur kom ni fram till att ni skulle heta Jungle?

– Det var nog mest en tillfällighet, snarare än något vi kommit på i förväg. Jag minns att vi satt i studion och att det kom till oss, så som saker ibland gör. Det är ett väldigt stort och universellt ord med oändliga betydelser, vilket jag tycker passar oss och vår musik. Det kan betyda det mesta och skiljer sig från person till person.

Har ni någonsin besökt djungeln?

– Haha, vi har ju tyvärr inte det. Men jag hoppas vi kommer besöka en djungel någon dag.

I början var ni extremt hemliga av er – inga bilder, inga namn. Varför?

– Vi ville att alla intryck skulle komma från musiken. Vi ville att man skulle lyssna och sen tycka till. Inte tvärtom. Det är vår musik vi vill dela med oss av, att berätta vilka vi är har aldrig varit en viktig del av det här projektet.

Att den brittiska musikindustrin blomstrar är inte någon hemlighet. Nyligen konstaterades att ett av åtta sålda album under 2013 kom från det brittiska imperiet. Förvisso var det artister som Bowie och Adele tillsammans med rockgiganterna Arctic Monkeys som stod för merparten. Men den eskalerande underground-scenen i London som gifter sig med de kommersiella krafterna sprider sig snabbare än virussjukdomar. Förra året såg vi Disclosure lamslå kontinent efter kontinent. Resultatet: nu lyssnar alla på UK-Garage. Och redan nu ser vi hur hajpade Jungle är på god väg att ta över världen.

– Vi växte upp i London och jag måste medge att det har haft en direkt påverkan, om inte en avgörande betydelse för vår musik. Den här staden är en sådan kolossal mix av kulturer, människor och influenser. Allt från jazz till reggae finns att hämta här.

Är Jungle ett resultat av Londons alla influenser och er uppväxt?

– Absolut, på sätt och vis skulle jag vilja säga det. Det finns spår hela vägen till vår barndom. Särskilt starka minnen har jag från när jag satt i bilen och hörde soul och den typen av musik för första gången.

Vad kan du berätta om ert debutalbum?

– Albumet har funnits i våra huvuden väldigt länge, det kommer bli en ganska befriande känsla att ge ut det. Varje låt har två betydelser och i grund och botten är vår musik ganska direkt med lekfulla och simpla melodier i kombination med en massa känslor.

I kväll händer det, för första gången på svensk mark: Jungle intar Trädgår’n i Göteborg som en del av Stay Out West. Klockan 01.30 är det obligatorisk närvaro.