Jungle
Way Out West, 8/8 – 2014

Jungle kommer från London och är en musikgenre vars ursprung kommer från landets rave-, hardcore- och breakbeatscen. Den sociala medier-gapiga producenten Zomby gillar till exempel att babbla om jungle på Twitter. Musiken är så snabb att du behöver sportglasögon. En annan typ av Jungle kommer från London och är ett kollektiv vars musikaliska sound kan härledas till discofunkens storhetstid på 70-talet. Zomby har nog exempelvis aldrig skrivit om dem i sociala medier. Musiken är så groovig att du kan sporta en fiskarhatt till dansen. Det är den djungeln som erbjuds strax innan klockan två på natten under festivalens andra dag.

Joshua Lloyd-Watson och Thomas McFarland kan mycket väl vara de artister som post WU LYF lyckats bäst med marknadsföringen ’hemligt band’. I början av förra året formade de gamla grannarna Jungle, sket i pressbilder och intervjuer och nöjde sig med versalerna J och T. Media hann anta att medlemmarna var huvudpersonerna i musikvideon till singeln The Heat – för att, när det visade sig vara fel, sedan ge sig ut på en nyfiken upptäckarfärd som säkert bidrog till den stora uppståndelse som Jungle resulterat i.

Nu när allt kommit upp till ytan står det klart att duon fått sällskap av Fraser MacColl, George Day, Dominic Whalley, Andro Cowperthwaite och Rudi Salmon. De två förstnämnda spelade med grundarna redan innan, i kvintetten Born Blonde som mest lät som ett rymdkrig mellan The Verve och The Stone Roses. Nu står de sju britterna inför sin första spelning i Sverige någonsin och Trädgår’n är packad.

På fler än ett sätt. När Jungle stegar ut på scen och gungar igång det westernliknande introt Smoking Pixels sitter någon och spyr vid mina skor. Det gör inte så mycket – härnäst bubblar The Heat i gång, inte ett enda ljud i mixen skaver och människorna på övervåningen ser ut att digga så hårt att de ska ramla framlänges över räcket ner på oss andra. Men sedan följer ett antal minuter som ringar in det problematiska med kollektivets debutalbum: flera av låtarna är helt enkelt inte i närheten av lika starka som deras fyra singlar. Den likartade trion Lucky I Got What I Want, Julia, Son of a Gun gör att spelningen stöps om i monotoni och folk ser plötsligt ut att dansa för att man väl ska dansa och inte för att vokalisterna överimponerar bakom sina puffskyddade mickar.

Däremellan hävdar Jungle att Göteborg är den vackraste staden de besökt under sommaren och jag – som själv bor här – undrar om de varit stationerade uppe vid den sibiriska tundran de senaste månaderna. Så avbryts lunken av en rymdfarkost till bas i Drops och härifrån är festen tillbaka för att stanna. Time, Busy Earnin’ och Platoon med ett välkommet återbesök till inmixning av The Heat gör att Jungle mot slutet framstår som en exklusiv grupp för alla som bär samma arvsanlag som Prince. Dessförinnan verkade DNA-trådarna ha trasslat ihop sig lite grann.