Justice, Dans Dakar 1/6-2013
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

På förhand var Justice en av Dans Dakars absolut vassaste bokningar, men ganska snabbt började det tisslas om den där ändelsen. ”DJ-set”. Vad innebär det egentligen? Kommer vi få höra Genesis? Kommer de ha med sitt stora kors? På de två senare frågorna är svaret, nej, tyvärr. Massvis med annan musik däremot, och det går alldeles utmärkt att dansa ändå. Trots detta verkade det vara många i publiken som var förvånade och besvikna när showen inte inleddes som de förväntat sig. Efter The Prodigys 90 minuters inferno är det inte helt lätt att ta scenen i besittning. Lägg till festivalens senaste speltid, vilket också innebär att många har varit igång sedan tidig eftermiddag. Trötta ben med andra ord.

Istället för just Genesis väljer man istället att inleda med det klassiska stycket Also sprach Zarathustra av kompositören Richard Strauss. Ursäkta vad? Klassisk musik på Dans Dakar? Ja, stycket är väl mer känt som en del av soundtracket till 60-tals filmen 2001 – Ett Rymdäventyr. Och mäktigt är det ju, absolut. Efter denna något oortodoxa inledning följer sedan en resa genom house, disco och rock. Större delen av publiken vet fortfarande inte riktigt vad man ska sig till, utan sneglar försiktigt på varandra och stampar i takt till basen. För egen del njuter jag i fulla drag, fransoserna drämmer av remixer på bland annat Portisheads Machine Gun och Boys Noizes XTC. Verkligen inte helt fel, det spelar mindre roll att jag inte får höra deras egen musik. Dansa går det ju som sagt att göra ändå.

Dryga kvarten in i setet är dock dags även för detta, när texten till Civilization ljuder under ett par sekunder för att sedan övergå in i spralliga Helix, samma mix som man brukar spela live. Nu vaknar även resten av publiken, och händerna är i luften på samtliga åskådare. Underbart är som bekant också kort, för efter denna urladdning återgår setet till hyllningar till andra musiker. Det bjuds på Aphex Twin, Boney M och Dog Blood. En skaplig mix med andra ord. Tyvärr är, som tidigare sagt, publiken inte riktigt där.

Även för mig känns mittpartiet som lite av en transportsträcka, och tempobytena är ibland lite väl snabba. Iklädda skinnjackor och med glödande cigaretter i händerna är Xavier och Gaspard fruktansvärt coola, men det förlåter inte stundtals horribel mixing. Att gång på gång sänka tempot till nära noll, för att sedan enkelt glida över till nästa låt är väldigt billigt och föga imponerande. Ibland känns det nästan som man vet om det, för Gaspards hand viftar nästan bedjande mot oss åskådare mellan var och varannan låt. En uppmaning; dansa!

Något som man först gör när man återgår till att spela sina egna låtar. Stress, D.A.N.C.E och Phantom pt. II/We Are Your Friends-mixen är alla precis lika överväldigande nu som förra året på Hultsfred. Istället för att runda av efter allsången i We Are Your Friends väljer man dock att göra en omstart för att återkomma med The Cardigans Lovefool. Om det är en hyllning till den svenska publiken eller en bara ett oplanerat infall låter jag vara osagt. Denna mynnar sedan ut i souleposet Ain’t No Mountain High Enough. Ja, man avslutar lika skevt som man inleder. Detta, om något, påminner om att detta är först och främst ett DJ-set och inte en liveshow.

Foto: Alexander Tillheden