Slår man upp ordet pop i vårt största uppslagsverk idag beskrivs genren som en förkortning av begreppet populärmusik – ursprungligen karaktäriserat som ett lättare alternativ till rock’n’roll. Men vad är då populärmusik när man talar om den i en tid där rock’n’roll är ett närmast utdöende begrepp i mainstream-media? Det bekvämaste och naturligaste tillvägagångssättet blir att helt enkelt implementera den genre som idag fyller samma position som rocken gjorde för säg, 50 år sedan. Något som såklart inte blir helt enkelt. Visst, frågar man Kanye West (som för övrigt är co-producer på detta album tillsammans med legendariske Rick Rubin) så får vi ett otroligt klart & tydligt svar på vad (vem) som är rock’n’roll idag. Men inte ens du, Kanye, har all the answers.
När man blickar tillbaka på 10-talet så pekar egentligen allt på att vi kommer tala om två populärkulturella erövringar när det kommer till musiklandskapet i stort: EDM och hiphop.
Vi har sett hur stora dansfestivaler såsom Summerburst och Tomorrowland blivit en bidragande orsak till att flera anrika ”rockfestivaler” fått tacka för sig. Samtidigt har vi sett hur rappare medverkar på diverse middagsbjudningar på bästa sändningstid.
Så ja, var befinner sig då popen mitt i allt detta?
När vi pratar om pop utan att lägga till något innan ordet (tänk indie, synt eller elektro) så är tillgänglighet en betydande faktor. Därav beskrivs ofta världens största artister som popstjärnor, egentligen oavsett vad dom sysslar med för musik. År 2015 beskrivs såväl Avicii som Drake på ett sådant vis. Så när vi pratar om en artist som Justin Bieber så pratar vi alltså om en popstjärna, egentligen oavsett vad han gör för musik.
Trots detta krassa konstaterande finns det något otroligt intresseväckande i att analysera Justin Biebers genremässiga val det senaste året. Med val menar jag exempelvis valet att låta Skrillex och Diplos gemensamma projekt Jack Ü få släppa vad som kommer att, med all rätt, räknas som en av årets allra största hits – Where Are Ü Now?. Låta är dock kanske fel ordval då man i NY Times kan läsa om hur de snarare kidnappade låten bakom ryggen på stjärnan. Eller valet att lägga en gästvers på Travis $cotts drog- & ångestdrypande Maria I’m Drunk. Med ena foten hemma hos dessa EDM-producenter och den andra i den mest framgångsrika av R&B- & rapvärldar så befinner sig det nya albumet Purpose just nu mitt i epicentrum av den kommersiella musiken. Det är pop som är tillräckligt kreddigt för att spelas på klubben och lagom vuxet för att hans tidiga följeslagare inte ska tycka han helt har bytt riktning.
Man kan nästan dra en omvänd parallell linje mellan Bieber och, en annan kanadensare, The Weeknds karriärer när det kommer till profilering och vilka karriärmässiga steg de tagit. Abel Tesfaye startade i den djupaste av Torontos underjord för att sakta men säkert närma sig Max Martin, mainstream-popens gudfader. Medan Bieber, som närmast startade karriären med fullsatta arenor idag tar myrsteg mot en allvarligare image. Nu står de två artisterna bredvid varandra på varsin stig, båda världsstjärnor som fyller de största av arenor.
Justin Biebers senaste släpp, Journals, är det nog inte många som tänker på när man pratar om kanadensaren. Ett album där Bieber inte verkar ha kompromissat. Det är sliskiga texter till ganska traditionella R&B-beats. Det är en ung Usher. En samling låtar som var alldeles för avvikande för stjärnans kärna av fans. Purpose har tagit med sig den vuxnare tonen som presenterades på Journals, men har valt att fortsätta sökandet efter ett sound. Ett sökande som dels har landat i det nya ”EDM möter poppig R&B”-soundet som formats av främst Skrillex, men det är inte hela sanningen.
Purpose innehåller också lägereldsång signerat Ed Sheeran i Love Yourself. Och pianoplonkande Carpe Diem-rader i Life Is Worth Living. Det 19 spår långa albumet erbjuder en diversitet. Men stommen ligger i de ständigt återkommande spåren, nästan samtliga redan hits, innehållandes de signifikativa Skrillex-trummorna och lekfulla röstförvrängningar. I kombination med de nya ärligare textformaten så har Bieber hittat en lysande formel. I albumets bästa spår I’ll Show You så delar han med sig av enkla, men ack så träffande, rader om hur det känns att heta Justin Bieber i ett medieklimat där han är en av världens största måltavlor. Eller popdängan The Feeling, ett samarbete med New Jersey-baserade löftet Halsey.
Räkna med att ta dig an ett album kryddat med minst en skopa pojkdjup. I övrigt så är det ett mycket bra popverk som till dagen är det bästa Justin Bieber har levererat. Den oemotståndligt svängiga Baby och R&B-torskens favorit All That Matters i all ära – men Purpose är verket som tar Justin vidare i karriären.