Justin Bieber
Summerburst, 10/6 – 2017

Ja, det är sant – det är inte speciellt övertygande när Justin Bieber iklädd sig själv blickar ut över pissregnet och 30 000 skitfula blå Nordea-ponchos från Summerbursts största scen och säger att detta är en ”amazing night”. Och ja, en del låtar spelar han playback. Och nej, hans mellansnack lämnar ingen nyfrälst och upplyst med nya insikter om livet.

Han är världens största popstjärna – vet man någonsin vad som är rimligt att vänta sig? Det är uppenbart att Bieber sedan länge inte är supertaggad på att uppträda live, eller på att vara Bieber över huvud taget. Att Summerburst bokar honom, som i särklass den största akten i sin korta bokningshistoria, är definitionen av att satsa allt på en hand. På styrelsemötet som ägde rum när Live Nation lobbade in att en bokning av världens största popstjärna vore en god idé för biljettförsäljningen var Bieber redan trött – så jävla trött.

I ärlighetens namn, övriga kritiker hävdar att artisten vi ser på scen är loj och att publiken är på topp. Jag vill hävda en annan korrelation. Vi var nog Justin Biebers sämsta publik. Man blir som man umgås och med en festivalpublik där majoriteten vill se David Guetta sträcka upp sina händer i luften då och då och kasta plastflaskor på varandra är det inte konstigt att det han ger oss inte är det bästa vi sett. Hade denna konsert ägt rum på en annan plats, med annan publik och annat väder hade betyget stigit betydligt. Men, absolut – Biebers entusiasm när han strosar runt på scenen med ett ansiktsuttryck som ser ut att just ha insett att ingen undgår döden börjar en undra varför han inte stannade kvar i Boden och sköt en älg.

Att se en artist live där låtskatten till största del består av listettor och Billboard-hits skiljer sig inte jättemycket från att höra den i sina lurar, på en klubb eller i en bil. Det är samma sak att se Drake framföra One Dance – det är något för oss, inte för artisten. Samma gäller för i kväll. När 2015 års Where Are Ü Now drar igång är det skit samma om han sjunger playback eller ej, det enda folk vill göra är att flippa ur i droppet. Vem bryr sig om sången? Samma med What Do You Mean? – ja, det är väl onödigt att mima, för han gör det så infernaliskt dåligt. Men de låtarna är till för oss – runt omkring mig kollar alla på varandra och dansar. De kollar inte på honom.

Purpose Tour och produktionen den för med sig är välgjord. Den innehåller alla komponenter en show av detta slag ska innehålla. Bra ljud, bra dansare, laserstrålar och fyrverkerier, en gitarrist som river av lite för många gitarrsolon under hårt headbangande och en artist som dansar och sjunger exemplariskt. Under de akustiska versionerna av Love Yourself, Purpose och Cold Water är han fenomenal – det är okej att hans gitarrkunskap inte sträcker sig så mycket längre bort än G, E-moll och C. Hans röst bär honom långt.

Så nej, Justin Bieber i kväll är inte storslagen, men han gör jobbet som underhållare. Det är inte honom det är fel på (lite kanske), det är Summerbursts klientel. Övriga festivaler behöver anstränga sig hårt för att komma upp i nivån av svineri som Gärdet bevittnar denna kväll.