Året började med att Justin Timberlake lurade världen att han blivit så pass inspirerad av sin SNL-parodi, där han låtsades vara Bon Iver, att han bestämde sig för att göra sitt eget skogsmysiga, ekdoftande och sorgfulla album vid namn Man of the Woods. I en teaser-video ser vi en Timberlake som, trots hur svårt det är att ta en vuxen man som står helt påklädd i en damm på allvar, tycks ha hittat sig själv. “Framför allt”, berättar han i en voice-over, “är det här albumet inspirerat av var jag kommer ifrån.” Vid sidan av hemorten Tennessee är det Jessica Biel och deras son Silas som står för resten av inspirationen på albumet som fått Timberlake att vandra genom berg och skog. I och med att Timberlake på senaste tiden befunnit sig i periferin med Can’t Stop the Feeling fanns det en berättigad anledning att vara någorlunda taggad på att se en artist helt plötsligt – till synes – göra en 180 för att omdefiniera sig själv.
Och varför inte vara hoppfull? Timberlake har gång på gång förnyat popsoundet sedan han lämnade ’NSYNC – Justified cementerade honom som en självständig röst, FutureSex/LoveSounds levde upp till sitt framåtblickande namn och The 20/20 Experience var ett oväntat cinematiskt och ambitiöst projekt som trots sin längd bevisade att Timberlake fortfarande var intresserad av att pusha sina egna och popens gränser. Det var så klart oväntat att Timberlake nu skulle utforska countryn och folkmusiken inspirerad av den amerikanska södern, men det tedde sig inte orimligt att det faktiskt skulle fungera.
Det kom därför som något av chock när den första singeln vi bjuds på är Filthy, i vilkens musikvideo Timberlake låtsas vara Steve Jobs och styr en robot med sina dansmoves. Inte bara så att videon i sig var en tematisk kontrast till det som lovats i teasern – även musiken var helt olik det vi säkerligen målat upp i våra sinnen. Forcerade rock-riff, utdaterad dub-bas, blandat med ett beat som tycks försöka återskapa den sexighet som en gång redan var perfekt på SexyBack. Hooken “All my haters gon’ say it’s fake” snarare självuppfyllande än ett kaxigt statement. Snarare än att vara besviken uppstod frågan: vad sysslar han med?
I en making-of-video som släpptes kort därefter står Timberlake ännu en gång fast vid att albumet kommer vara ”modern Americana with 808’s”. Därav chock nummer två när den andra singeln som släpps är den sexiga post-apokalypsdrömmen Supplies där i tillhörande katastrofala musikvideo Timberlake tagit sig an rollen att vara berättelsens och – i någon mån – världens hjälte. I den högst osmakliga musikvideon gör han anspråk på att vara ”woke” samtidigt som bilder på demonstrationer, metoo-uppropen och flyktingkrisen används för att sätta temat. Men ju längre in i videon vi kommer, desto tydligare blir det att Timberlakes enda intresse är att profitera på dessa faktiska händelser. De förminskas till symboler som Timberlake fritt plockar från för att sedan urholka deras legitimitet. Trots alla hemskheter som präglat det gångna året försäkrar Timberlake oss att i slutändan är det han själv som spelar roll. Dagen efter domedagen kommer han vakna upp bredvid dig och påminna dig om hur härligt det måste vara att han också överlevde.
Det blir bara tomma ord som inte fyller någon funktion. Likaså blir de country-influenser som, trots de första två singlarna, faktiskt präglar Man of the Woods. Snarare än att de inkorporeras i musiken eller omfamnas helt och hållet, fastnar Timberlake i något slags okreativt gränsland där inga idéer slår rot. Problematiken är inte så mycket att låtarna är innehållslösa och rent ut sagt dåliga (Wave försöker vara något slags neo-ska-country-hybrid; Sauce förvränger och – troligen ovilligt – gör parodi på country-troper; Say Somethings plädering för att vara tyst känns obehagligt missriktat efter förra året), utan snarare att de samtidigt gör anspråk på att vara kreativt nyskapande och innovativa.
För Timberlake finns det något av ett djup med att låtsas jobba ute på fältet: “And I break my back / And I work all night / At times I wish there was two / So I have somebody else that could help me help you” – som det heter på Livin’ Off the Land (notera igen hur det oftast handlar om hur han ska hjälpa andra). Det är tydligen vackert och en inblick i en stabil relation att ha en interlude där Biel säger hur Timberlakes flanellskjorta är hennes rustning. Stycket slutar med att hon repeterar om och om igen att hon tillhör honom, innan det fadear in till just låten Flannel som vid första anblick är en fin, melodisk låt med starka stämmor, bara för att sedan massakreras av horribelt producerade trummor.
Det finns visserligen en självreflekterande lekfullhet som bubblar under ytan, men den tar sig aldrig uttryck på ett tilltalande och gripande sätt, utan tvärtom blir det livlöst och ytligt i sin egen självupptagenhet. I stället för att helt fokusera på att omfamna de influenser och rötter som tydligen är så impregnerade i honom och faktiskt ta sig själv i kragen och skriva en countrylåt, skapas det i stället hybrider som inte vet vad de ska vara och bara framträder som misslyckade experiment. Alla påtvingade country-element tillför ingenting förutom att vara ett försök till innovation för att dölja albumets annars fruktansvärda textrader och teman – en distrahering till att Timberlake inte tycks ha någonting relevant att säga längre – en kreativ- och identitetskris som tvingade fram ett nytt koncept ur honom som han i slutändan inte kan fullfölja.
I slutet av Supplies-videon vrids absurditeten upp en sista gång då ett barn säger in i kameran (läs: till tittaren som Timberlake upplyst) att vi måste vakna! Gå! Gör något! Vakna! Meddelandet som på något sätt ska avsluta det missriktade temat funkar lika bra som en befallning till Timberlake själv, som någonstans på sin inbillade tron fastnat i en feberdröm.