Justin Timberlake
Tele2 Arena, 10/5 – 2014

För ett litet tag sedan kastades jag återigen in i diskussionen om vi får världsstjärnor som vi 30 år senare kommer glorifiera. Vi pratade Bowie, lyssnade på Janis Joplin och diskuterade vad Nirvana kunde ha varit idag. Kommer några av vår tids stora artister ens kunna mäta sig eller kommer vi fortsätta att blicka tillbaka till Heroes? Allt det här är ett enda stort om. Tusentals frågor, inte ett enda svar.

Kanske är det fel sätt att angripa det hela. Jag själv är förbluffad av Justin Timberlakes storhet. Inte den att några spår passerat spärren för 100 miljoner lyssningar, det lyckas ganska många med vid det här laget. Det är snarare det faktum att 30 000 personer samlats i lilla Sverige den här fredagen som förvånar. Jag är medveten om att han är stor, men det är först nu jag förstår hur jävla stor han faktiskt är. Ekvationen 30 000 kontra 100 miljoner lyssningar är inte så enkel som man den ser ut, det krävs lite mer än att hört What Goes Around Comes Around i gymnasiet för att slå till på en biljett som snittar 600 kr.

Det är bortom den virala världen, den vi så gärna kallar verklighet som det faktiskt händer. Justin Timberlake i ett fullsatt Tele 2 Arena.  I två akter serverar han några av 00-talets största ljusglimtar. Från en storslagen orkestral dröm till en ännu större My Love. Det reser sig på armen bara jag tänker på det.  Jag har nog inte varit med om ett medley som det här och då har jag ändå slagit händerna i kaklet efter 400 meter med blodsmak i munnen och mjölksyra i varenda beståndsdel. Okej, kanske Beyoncé i Globen eller Rihanna på Roskilde då. Men då pratar vi också om den där poptronen som Justin Timberlake aspirerar på.

Justin visar upp hela sitt register. Jag menar inte varenda ton, även om de sitter som en frispark i krysset. Låt oss tala om movesen, de där dansstegen att dö för och som kan få 30 000 personer att omvandlas till hysteriska tolvåringar. De där lätta stegen som flankerar en bortglömd pärla som Summer Love, likt Jackson svävar de över det glänsande scengolvet. Som om det inte var nog gör han som så många flanell-prydda Memphis-killar gör; sjunger om alkohol. En hyllning till Elvis Presley och Michael Jackson senare fortsätter vi färdas genom gamla MTV-favoriter till nutida tungviktare. Att avslutningen heter Suit & Tie, SexyBack och Mirrors går inte heller av för hackor. Jag vet inte vad ni gör om 30 år, men jag är åtminstone relativt övertygad att Rock Your Body kommer få mitt 50-åriga jag upp på dansgolvet.