7 år sedan sist. De här åren har, för att låna en anglocism, varit en tårtpromenad för Justin, där sysselsättningarna avlöst varandra. För Timbaland har det varit lite svårare. Sedan Futuresex/Lovesounds har Timbaland slungats in i en kvickt nedåtgående skitspiral, där varje ny produktion var sämre än den föregående. Så när det plötsligt avslöjades att Timbaland skulle producera The 20/20 Experience kändes valet oerhört oinspirerat. Heder till Timberlake som visar lojalitet till en, i gemet, åldrad man – men skulle det här beslutet i slutändan leda till en daterad produkt full av kompromisser?
Jag såg nyligen om Some Kind of Monster – Metallica-dokumentären – och i den finns en sekvens där Kirk Hammett talar med resten av bandet om gitarrsolon och huruvida den nya plattan borde innehålla några. James Hetfield och Lars Ulrich hävdar, i alla fall, att gitarrsolon får musiken att låta och kännas daterad. Kirk väser piggt tillbaka att det är skitsnack, och att det snarare är avsaknaden av gitarrsolon som daterar musiken. Att den då cementeras fast vid en trend som pågår i musiken vid just den tidpunkten.
Timberlake kan förmodligen välja relativt fritt bland producenter, det är väl kanske Kanye West som står utom hans räckhåll, och hade därmed enkelt kunnat hoppa på en nutida trend och låta Rustie eller Hudson Mohawke producera. Men genom att inte göra det så känns produktionen mer tidlös än strikt modern. Fast det stämmer inte riktigt heller, för det låter ungefär som år 2006 och Futuresex/Lovesounds, men det är ju också ett album som inte åldrats många dagar sedan dess, så vem bryr sig?
Det är inte bara produktionen som påminner om Timberlake och Timbalands tidigare samarbeten, utan låtstrukturerna lånas från de största hittarna från Futuresex/Lovesounds. Fyra minuter rak pop och sedan en breakdown på det, som i What Goes Around…/…Comes Around (Interlude) och LoveStoned/I Think She Knows (Interlude). Att detta appliceras på en så stor del av The 20/20 Experience bör innebära att det till slut känns väldigt formulaiskt, men märkligt nog blir det aldrig så. Albumet är lite drygt 70 minuter långt men känns betydligt mycket kortare än så.
Låtarna är inte lika direkta som på Timberlakes tidigare album. Nu ställer han högre krav på sina lyssnare. Långa låtar och, i popsammanhang, relativt komplexa arrangemang. Pusher Love Girl fullkomligt osar av D’angelos Voodoo medan Strawberry Bubblegum och Spaceship Coupe lånar analogier från R. Kelly. Mirrors är en monumental prestation, vilket stämmer in på stora delar av albumet. Det är väl egentligen bara Suit & Tie som får mig känna att jag behöver jobba lite extra för att hålla kräkreflexen i schack.
Blue Ocean Floor är den allra högsta punkten på The 20/20 Experience, och kanske Justins bästa sångprestation någonsin. Hur han subtilt och noggrant formar varje ord över en instrumentation som på något sätt får alla ens sinnen att jobba febrilt är inte mindre än genialiskt. Arbetet av en musiker av stor magnitud, såväl kommersiellt som artistiskt.