Kairon; IRSE!
Flow Festival 16/8 – 2015

Kairon; IRSE! är ett finskt rockband med grunderna i shoegaze, krautrock och postrock. Minus nationaliteten är det en beskrivning som blivit total vardagsmat år 2015; shoegaze är på väg att bli stelnad genremusik, postrock har på många sätt redan blivit det. Men låt inte dessa fyra herrar passera dig obemärkt förbi på samma sätt som många liknande band förmodligen gjort. De är någonting på spåren, nämligen. I mixen mellan att vara ett rått rockband och att hänge sig åt ovan nämnda stilistiska grunder uppstår ett unikt låtskrivande. Det finns uppenbarligen en vilja att vara något mer än bara ett häftigt band som följer genren. Dessutom använder de saxofon! Mer saxofon i rock, tack.

De spelar tidigt och lokalen är till största del fylld av långhåriga metalheads och människor som ser ut att komma direkt från WOW (och då syftar jag inte på Way Out West). Ovan nämnda genrer verkar med andra ord inte ha samma status bland hipsters i Finland som i Sverige. Istället är det hiphop och dancehall som gäller här, att döma av festivalens övriga bokningar och publikstatistik.

De flesta låtarna i setet kommer från senaste skivan Ujubasajuba (vars omslag pryds av Gunilla Bergströms fantastiska Alfons-teckning av ett monster som dricker blod ur dricksglas). Inledande Valorians refererar direkt till genrelegenderna My Bloody Valentines Only Shallow med sin hamrande introvirvel. Det hela är otroligt tajt och röjigt, och låter imponerande likt studiooriginalen. Samma blytyngd. På sätt och vis lyckas Kairon; IRSE! plocka ut det bästa ur ett typiskt metalbands approach, samtidigt som de silar bort bristen på uppfinningsrikedom och kreativitet som alltför ofta råder där.

Strösslet som ytterligare särskiljer dem från många av sina genrevänner är den fulsnygga falsettsången som nästan uteslutande används. Ena stunden ger den en glamrockig touch, andra följer den med i ledslingor på ett sätt som påminner om hur svenska Pg.lost använder sång. När de ytterligare närmar sig nämnda postrockband blir det dessvärre ganska tråkigt och stillastående. Istället är det som bäst när vi okontrollerat slängs mellan olika genrer, likt festivalbesökarna utanför konsertsalen kastar sig mellan alkoholsorter (godast är för övrigt den finska drinken Lonkero, som uppfanns inför OS 1952 och numera går varm hos hipsters i Berlin).

Som liveshow betraktat är det inte superintressant. Det märks att de är ett litet band, färgat av ett metalideal där en bra scenshow mest ska bestå av långt hår och headbangande. Men när sista låtens gitarrer skriker som allra mest, samtidigt som falsettsången är skönt obekväm och hastiga bilder på Ian Curtis flimrar förbi på backdroppen, visar Kairon; IRSE! att de har en stark grund att jobba vidare på. Vi kan bara hoppas att de gör det. Något annat vore slöseri.