Kaizers Orchestra – Violeta Violeta Volume II
Betyg: 7/10
En albumtriologi. Det är vad som står på agendan för Kaizers Orchestra just nu och den andra delen släpptes, förstås, 11.11.11.
Det största som har hänt Norge sen Max Manus har visat att Norge är så mycket mer än råolja, sorglösa lusekoftor och färdigskalade bananer. Med oljefat, kontrabas och tramporgel frammanar bandet musik som aldrig tidigare skådats av denna värld.
Musiken genomsyras av influenser från bland annat Central- och Östeuropa och detta i kombination med sång på dialekten järska (som förmodligen är Norges svar på pitemål blandat med skånska) får bandet ytterligare en exotisk touch.
På uppföljaren till den starka förstaskivan i triologien så fortsätter Kaizers att göra det som de gör bäst. Killarna flörtar mer och mer med det lite klassiskt rockiga utan att för den sakens skull sväva för långt bort från sin omisskännliga musikaliska personlighet. De fortsätter att leka med rytmer och sång på ett sätt som gör att man till en början fylls av en stilla undran av ”hur fan tänkte de där?”, men norrmännen lyckas knyta ihop det så snyggt att allting känns fullständigt logiskt.
Trots de medryckande rytmerna och det fantastiska öset som är Kaizers Orchestras signum så är texterna tillfälligtvis tungsinta, lidelsefulla och plågsamt vackra. Och ibland även fullkomligt obegripliga. Låten Far til Datter är ett utmärkt exempel på hur de tar en lugn, finstämd låt och låter den stundom fullkomligt explodera i en storm av stora trummor och distinkta rytmer för att sedan helt okonstlat låta det bedarra och lyssnaren befinner sig återigen i stormens öga.
Sen har vi singeln som tillsammans med Hjerteknuser från Volym I huserar högt upp på den norska singellistan, Drøm vidare Violeta förmedlar allt det som Kaizers står för när Janove Ottesen sjunger från sitt hjärta som om det inte fanns någon morgondag. Ett annat lysande exempel på bandets skaparglädje och experimentlusta hör man i låten Silver där Janove ännu en gång trollar med lyriken och sången. Och här blir det, enligt mig, fantastiskt bra.
Att det ska vara svårt att bli profeter i sin egen hemstad är inget som sextetten har märkt av, så snart skivan släpptes rusade den direkt upp till toppen av den norska albumlistan där den gör Volym I sällskap som huserar några placeringar längre ner.
Det är drygt tio år sedan den smått fantastiska debutplattan Ompa til du dør kom och Kaizers Orchestra befinner sig på ett framgångståg genom Europa. De har satt det smått kaxiga målet att vara världens bästa liveakt och turnerar flitigt.
Men de internationella framgångarna till trots så är det otroligt svårt för Kaizers Orchestra att finna lovord hos den forne storebrodern i Öst. Iallafall bland musikrecensenter där vissa knappt tar bandet på allvar och bemödar sig knappt att förära bandet med sin dyrbara uppmärksamhet. Hos lyssnarna och fansen hörs dock annat ljud i skällan för här finner man inget annat än villkorslös kärlek.
Sverige är uppdelat i två läger. Antingen älskar man Kaizers Orchestra eller så hatar man dem. Jag vet vilken sida jag tillhör och jag ser verkligen fram emot Volym III som förväntas nästa vinter.