Kamasi Washington
Way Out West, 12/8 – 2016

Jazz brukar överlag generera ett relativt svalt intresse på Way Out West, något som inte går att säga om uppslutningen på Kamasi Washingtons spelning på Linnéscenen. Washington och hans orimligt skickliga band är heller inte din vanliga jazzorkester. Det är betydligt skitigare, mindre fokus på ekvilibrism och en spiritualitet genomsyrar hela tältet – från scen till mixerbord. Med sitt tre timmar långa, vad man ändå får kalla mästerverk, senaste album The Epic i ryggen har Washington även lockat till sig en helt ny publik, som snarare är fostrade på Pitchforkcore än John Coltrane.

Med två trummisar och en pulserande ståbas bakom sig står Washington längst fram på scen och öser ur sig gnolande saxsolon. Tonspråket är betydligt mer melodiskt och rakare än i mycket annan jazz, något som bidrar till att Washington faktiskt klarar av att få Linnétältet att lyfta. Så fort han inte spelar ett solo själv, ställer han sig och tittar på den som gör det. Det finns, som i så mycket annan jazz, en ömsesidig respekt och det märks att Washington ser upp till varenda en han har med sig på scen. Någon stjärnaura eller naturlig frontperson finns inte på scen – Kamasi Washingtons band är en enhet.

Efter ungefär halva spelningen tar Washington upp en person som han kanske ser upp till lite mer än de andra, nämligen sin far: Rickey Washington. Under basistens Miles Moselys dödsfunkiga komposition Abraham blåser far och son Washington melodislingan tillsammans i vad som känns som ett av festivalens finaste ögonblick. ”Han har lärt mig allt jag kan,” berättar Kamasi, och det hörs i varenda ton de spelar – både musikaliskt och emotionellt.

Trots att Kamasi inte ens hinner spela en tredjedel av sitt nya album genomför bandet en imponerande spelning. Kanske gör tidsbegränsningen honom mer fokuserad – det finns inte tid till ändlösa solobyten och låtar som dras ut in absurdum. Likaså finns det hela tiden en tydlig struktur i materialet, vilket gör att den ofta problematiska friheten som finns i jazz blir mer tämjd och greppbar. I den bästa av världar är Kamasi början på en ny era där jazz faktiskt kan locka publik till en festival som Way Out West. I Kamasi Washington, och den generation av nya jazzmusiker han representerar, finns det nämligen en enorm vilja att experimentera och inte hamna i gamla hjulspår. Det bevisas, klart och tydligt, under den regniga eftermiddagsspelningen i Linnétältet.