Kanye West
Bråvalla Festival, 28/6 – 2014

Det narrativ som ligger närmast till hands när man ska sammanfatta Kanye Wests persona är den om en av storhetsvansinne lidande skitstövel med kort stubin och skev självbild. Samtidigt kunde inte livet se mer annorlunda ut för Kanye nu än vid 2011 års Way Out West-spelning. Med Kim och dottern North som nya variabler i hans liv har han nu allt han vill ha. Inte för att han är mätt – inte ens i närheten. Han har redan erövrat världen, men den är fortfarande inte hans. Låt oss prata om hybris.

I rent mytologiska termer brukar hybris oftast ackompanjeras av ett lika hårt fall. Huruvida de dramaturgiska reglerna från antikens Grekland kommer att kunna appliceras på Kanye Wests karriär är fortfarande ovisst, men snart finns det ingen annan riktning än neråt att vandra. Att det är en småbarnsfar som pumpat ut några av de mest ikoniska hip-hoplåtar 00- och 10-talet sett som kommer att uppträda framför oss verkar inte kittla lika mycket som snacket om hans ego. I publikhavet innan spelningen (för all del också efter) är det nog det ord jag plockar upp flest gånger – bortsett från en grupp bredvid mig som modigt skanderar ”Ola-Conny! Ola-Conny!”

Men samtidigt känns det som att konsensus håller på att skifta. Inte för att Kanye bryr sig om konsensus – då hade han inte i mellansnacket vrålat ut att han är världens rockstar nummer ett och lika stor som Jesus. Publikreaktionen fluktuerar mellan jubel och fångarv; håller man inte med kan man åtminstone tycka det är gulligt. Mitt eget fånsmil håller i flera minuter samtidigt som jag nickar instämmande till allt han har att säga. Storhetsvansinnet gör sig inte så bra i en BBC-studio eller när han exploderar i en radiointervju, men i kontexten av hans musik, hans liveshow, är det helt och hållet rimligt. Det är artisteri på allra högsta nivå och ska inte bedömas på andra grunder än så. Med den minutiösa planering och regi som ligger bakom den här showen är ”regissör” inte ett opassande epitet att applicera på Kanye West.

Historierna om Stanley Kubrick som enträget hetsar sina skådespelare till bristningsgränsen för att han ska bli nöjd med en tagning ligger skrämmande nära den perfektionism som genomsyrar Kanyes ljus- och ljudsättning. Avvägningar kring låtmaterialet är gjorda med sån precision att han river sönder dimensioner. Tid slutar existera. Chief Keef-covern I Don’t Like som lätt blir monoton på sina 5 minuter hänger med i 45 sekunder innan den mynnar ut i något helt annat. Samma med flera av hans egna hits – ingen låt hinner skava allra minsta innan den övergått i något annat.

Bildmonitorerna bakom honom pendlar kontinuerligt i blodrött och svart och ger oss då och då glimtar av Maison Martin Margielas designmask han bär på huvudet. Helt prydd i diamanter, så klart. Flera gånger konstaterar jag att han är större än fucking livet, och om det innebär att jag köpt ”myten” han på egen hand kablar ut then so be it.

Det är i den minimalistiskt mörka Yeezus-estetiken han berättar att han är världens största rockstjärna. Att vi kommer att berätta om den här kvällen för våra barn och barnbarn. Minnas den resten av våra liv. Senare domineras backdropen av ett vattenfall som överröstar hela festivalen. Plötsligt: ett ensamt pianoackord. Därefter följer en känslig allsång där vi skålar för assholes och scumbags och sjunger om att inte duga till. Att vi under samma timme skrikit att vi hellre är kukar än ”swallowers” är inget annat än rimligt. Hur en liveshow kan vara så omfattande men samtidigt så laserkoncentrerat tight övergår mitt förstånd. Kanye bjuder på hits ur hela sin diskografi och passar in dem i en stilistisk och estetisk helhet och nöjer sig aldrig med något mindre än perfektion. Kanye Omari West utgör på egen hand frontlinjen för vad mainstreammusik är och kan vara. Åtminstone kändes det så igår kväll.

Större än fucking livet.