Kanye West
The Life of Pablo

16 februari, 2016
Recension av Martin Kørra
7

Beroende på var du står har Kanye Wests beteenden och mönster kunnat tolkas på olika sätt. Någon har påstått att han är galen, någon att han är genial, någon att han är frispråkig excentriker, någon att han är blyg och ödmjuk. Tänk om alla har, eller har haft, rätt?

Att fylla Madison Square Garden till brädden och livesända premiären av sin skiva och kollektion kläder och skor är på förhand ett PR-trick förunnat de allra största. Att sedan halvhjärtat leverera en AUX-vandrande hemmafest bitvis ambitiöst kryddad med bilder på kändisar och okända för att ge uttryck för svart gemenskap måste till och med placera Kanye West ett steg över de ”allra största” i pur galenskap. Om det rör sig om total hybris eller om inbjudande ödmjukhet är upp till betraktaren, men ett tydligare exempel på 2000-talets tilltagande besatthet vid kändisen som underhållning och kulturellt uttryck är svårt att hitta.

Kanye West tycks till och med ha fallit för den själv, inför sig själv: att rimma ett ord på samma ord är ingen ny företeelse i sammanhanget, men för första gången kan vi höra Kanye rimma Kanye på Kanye. The Life of Pablos nionde spår I Love Kanye blir ett fönster i vilket West kan se sig själv ur sina fans ögon, kommentera sitt eget avtryck på hiphopen (”See I invented Kanye, it wasn’t any Kanyes / And now I look and look around and there’s so many Kanyes”), och, i en rent revolutionär handling, till slut kosta på sig ett skämt om sig själv.

Men Wests komiska ådra är på Life of Pablo lite mer än en muterad variant på hans tidigare så ungdomliga humor. Yeezus ”eatin’ Asian pussy / all I needed was some sweet and sour sauce” och ”soon as I pull up and park the Benz / We get this bitch shaking like Parkinsons” är på ytan osmakliga men i slutändan harmlösa. På The Life of Pablo plockar West in kändiseliten för att sätta ansikten och namn på sina antagonistiska skämt. Taylor Swift får sig en inte helt träffsäker smocka på Famous (”I feel like me and Taylor might still have sex / Why? I made that bitch famous”) medan någon form av svar på Ray Js misogyna I Hit It First ges på Highlights med raderna ”I bet me and Ray J would be friends / If we ain’t love the same bitch / Yeah, he might have hit it first / Only problem is I’m rich”. Att bygga punchlines baserade på sitt bankkonto fungerar ypperligt ända tills man inför omvärldens ögon ratar pengarnas korrelation med sin identitet, beklagar sig över musikindustrins oseparerbara relation med pengar, medger att man har 53 miljoner dollar i skulder, och, till sist, ber Facebooks grundare om pengar för att kunna ge ännu mer av sig själv. West vill vara en självskapt kapitalist, en amerikansk drömmare och ett varumärke, samtidigt som han vill begrava tidigare nämnda epitet i marken. För varje år som går krävs fler och fler motstridande tankar för att ursäkta Kanye Wests påstådda geniskap. Att tippningspunkten, efter alla dessa år, sker i samband med att han hävt sin självpåtagna tystnadsplikt på Twitter visar att man kanske kan få för mycket av Kanye West, trots allt.

Wests eget frånskjutande av ansvar efter kritik av hans lyrik positionerar honom därtill i en lång tradition av sårade, manliga egon snarare än geniala konstnärer, även om de två påfallande ofta gått hand i hand genom historien. Medan han har rätt i sak när han säger att hans musik inte får vara kompromissande är det svårt att se det konstnärligt relevanta i en rad som den om Taylor Swift, eller provokationen bakom en Bill Cosby-tweet. Han bör få säga vad han vill genom sin konst, av samma anledning som vi bör få säga vad vi vill om hans, och andras, konst.

Men nog om Kändisen Kanye West. Låt oss i stället prata om musiknörden och familjefadern Kanye West.

För medan The Life of Pablo är lika spretigt som processen bakom dess upprinnelse och formgivande (det släpptes till exempel innan det var färdigställt) kan man ändå spåra låtarna till någon form av minsta gemensamma nämnare. Där Yeezus hämtade inspiration från perifera akter som Death Grips, och lyckades inspirera Lou Reed till att skriva några av sina sista stycken musikkritik för att klarlägga släktbanden mellan Wests skiva och sin egen motsträviga Metal Machine Music, är Pablo i grund och botten en gospelskiva. Mitt bland alla vulgära kvarlämningar från My Beautiful Dark Twisted Fantasy (där de kändes tematiskt motiverade) och ”bitch, I’m a monster”-tiden finns nämligen ett djupt religiöst, ömsint album om familj och förlust.

Den 18 spår långa skivan känns i sina sämsta stunder skissartad, men Wests produktion och näsa för samarbeten är alldeles för intressanta för att det någonsin ska bli tråkigt. Ultrabombastiska öppningsspåret Ultra Light Beam får bilderna från Wests datorspel om sin mammas himmelsfärd att blekna i jämförelse, och då bjuder Only One redan på den vackraste pixelgrafiken sen 2011 års Superbrothers: Sword & Sorcery EP. The Weeknds sedvanligt perfektionistiska öra för melodier och hooks tycks överprestera när det möter Kanyes mer finstämda sida på FML, samtidigt som Kanyes musikhistoriska intresse visar sig charmigt bred mellan samplingar från både Arthur Russell och Nina Simone.

Pablos höjdpunkter är lika trendsättande som de popmästerverk West på jämn basis rullat ut genom hela sin karriär, men det här är också det närmsta vi kommit ett totalt psykologiserande av hans musik, på gott och ont. Det kan snart inte finnas många skrymslen i det där huvudet som står outforskade. Men i slutändan kvittar det nog hur nära vi kommer honom. Man kommer fortsätta att hata honom, älska honom, parodisera honom och inspireras av honom. Han kommer fortsätta att inte bry sig. Inget har förändrats.

Skivbolag: Def Jam / GOOD Music

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 177 [name] => Kanye West [slug] => kanye-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 178 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 136 [filter] => raw ) )