Det känns ju inte direkt 2013, det här med misogyni. Och så kommer de, klagoropen från alla som kan få imaginära smärtor på grund av superviktiga ansvarskänslor.
”I’ll fuck your Hampton spouse, came on her Hampton blouse and in her Hampton mouth”. Okej. Folk blir alltså fortfarande förvånade när rappare spottar ur sig rader som denna, eller kanske när de refererar till fisting och sötsur sås. Är det inte så att detta är precis lika uppseendeväckande som när en bluessångare snackar om det där vägskälet man mer än gärna kopplar till själasäljande, eller när man inom hårdrocken sjunger om att supa och ha det gött?
Så tiderna, de förändras – men endast ett litet steg i taget. Kanye West ser det inte längre som viktigt med radiohits eller Grammy-vinster, samtidigt som han i nästa andetag fortfarande bryr sig om Grammy-vinster. Någonting som definitivt ändrats är hans syn på kläder, vilket han illustrerar i I Am a God i vilken han pissar på rosa polotröjor. I en intervju med New York Times går han ett litet steg längre i sin plötsliga aversion till sin tidigare look och förklarar den med ”Yeah, kill self. That’s all I have to say. Kill self.”
Under pressrundan Kanye just nu gör för Yeezus har det trillat in mer än bara ett par stycken fina citat. Alla intervjuer är värda att jaga fatt. I en intervju med W Magazine förklarar Kanye hur I Am a God blev till; hur han blev inbjuden till en stor designers modevisning på Paris Fashion Week – det enda villkoret var att han under modeveckan inte fick gå på några andra visningar. Kanye förklarar sig: “So the next day I went to the studio with Daft Punk, and I wrote I Am a God, cause it’s like, Yo! Nobody can tell me where I can and can’t go. Man, I’m the No. 1 living and breathing rock star. I am Axl Rose; I am Jim Morrison; I am Jimi Hendrix. You can’t say that you love music and then say that Kanye West can’t come to your show! To even think they could tell me where I could and couldn’t go is just ludicrous. It’s blasphemous—to rock ’n’ roll, and to music.” I intervjun förklaras också hur det inte finns en antydan till ett leende på Kanyes ansikte när han berättar det här, hur hans röst stegrar högre i volym för varje mening som lämnar hans läppar. Det är just citat som dessa som faktiskt gör Kanye till världens just nu största rockstjärna. Han går på myten om sig själv, och just för att han låter sig själv göra det så suddas alla kreativa begränsningar ut. Ingenting är då omöjligt och han blir oförutsägbar på ett sätt som är extremt kittlande och ovanligt för vår tid.
Paralleller har dragits till trap, det har ryktats om att Marilyn Manson samplats och I Am a God är enligt Kanye själv ”super house” men jag vet inte om någon egentligen väntade sig denna Industrial-revival efter My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Produktionen är ofta helt skoningslös men framför allt känns det så befriande att höra Daft Punk skapa ljud som verkligen skaver efter Random Access Memories som är lenare mot öronen än en porrpung. Det är självklart ett oerhört djärvt beslut av Kanye också, ett beslut som förmodligen kommer alienera många lyssnare. MBDTF var Kanyes sämst säljande album någonsin och jag kan inte på något sätt tänka mig att Yeezus inte kommer fortsätta den negativa trenden.
Bound 2 är det enda som påminner om de tidigare albumen, när Kanye rappar över en gammal soulsampling. I just det här fallet är refrängen särskilt juvenil och naiv vilket eleverar känslan av Kanyes bipolära tendenser när han rappar om att vara försiktig så inte sperman fläckar ned minkpälsen efter ett hårt knull mot handfatet. Allt handlar väl om kontraster, antar jag.
Det känns som att Kanye själv stod vid det där mytomspunna vägskälet innan han påbörjade arbetet med Yeezus. Skulle han sälja sin själ och därmed kanske även sin integritet? Lägga ned sitt självdestruktiva leverne och bli en ansvarsfull förälder. Skulle han, likt Jay-Z, göra det enda rätta? Kanyes huvud fungerar inte riktigt likadant, hans tänkande är gudskelov mer abstrakt och irrationellt än så. Så nej, i stället tänkte han ”I’d rather be a dick than a swallower” och skruvade därmed upp galenskapen ytterligare några steg. I slutändan kanske vi inte får det vi vill, men vi får åtminstone det vi behöver av en man som själv tror sig vara på väg att nå sin kreativa zenit.