Det börjar kännas tröttsamt nu, hur vi behandlar våra medmänniskor utifrån kön, sexuell läggning, hudfärg och tro. Detta ständiga ifrågasättande, när ska vi egentligen slippa det? Inte ens Karen O, sångerska i eminenta Yeah Yeah Yeahs undgår denna form av diskriminering. Bland det första jag läste när det stod klart att hon skulle gå solo är något i stil med ”kommer hon klara sig på egna ben?”. Det känns nästan förnedrande, inte minst med hennes gedigna karriär och karismatiska scenpersonlighet. Yeah Yeah Yeahs är förvisso en trio, men Nick Zinners briljans hade säkerligen aldrig kommit till sin rätta utan en viss Karen O offra varje del av sig själv. Det finns nämligen få frontfigurer som kan mäta sig med den hängivenhet som Karen O uppvisar. Den är total.
I början av 00-talet skakade Yeah Yeah Yeahs och The Strokes om New Yorks gator. De skitiga gitarrerna, garageinfluenserna och deras förlängda ärm till indierocken slog omkull allt i sin närhet. Likt en eklektisk bomb skapade deras musik inte bara stora rubriker, utan även ringar på vattnet. Det dröjde inte länge förrän en hel värld suktade efter gitarrband som nyss nämnda. Innan de visste om det själva stod de plötsligt i musikens epicentrum.
Av min beskrivning att döma låter det som att det varit gasen i botten från första början. Men det har inte alltid varit överkörda gitarrer och bombastiska manéer. Karen O har fått visa upp sina hesa stämband långt innan solodebuten Crush Songs kommit till världen. Hennes största bedrift är och kommer för all framtid stavas Maps – detta mästerverk till låt har ett alarmerande arrangemang som stegrar vackert till de utopiska raderna ”Wait, they don’t love you like I love you”.
Med Crush Songs är det som att Karen O sluter sig, gör en inre resa och återfinner essensen med musik. Det blir blödiga trauman, känslomässiga rader och trasiga relationer förpackat med lågmälda ljudkontraster. Titeln i sig avslöjar att det här blir en resa i kärlekens komplexa värld. Ibland känns det som att man kan höra det knastrande ljudet av en vinyl i bakgrunden för att i andra sekund höra hur Karen O proklamerar ”Love’s a fuckin’ bitch / it’s gonna leave me blue” i den Asien-präglade singeln Rapt. Det här är inte albumet med de stora arrangemangen, Crush Songs är en samling lo-fi-pop som skulle kunna ha varit inspelat i en möglig källare i Brooklyn där någon varit tvungen att få blotta sitt hjärta. På så vis lyckas Karen O leva upp till det genuina och intima som ofta försvinner när svindyra studiotimmar ska resultera i att sälja snarare än att förädla.
Demo-vibbarna gör att hennes texter om förälskelsen som ”The worst is gonna come out slow / cold, let her walk away / young, never love again” och insikten om att allt en dag kan ta slut ”Is he walking on the moon / I hope I don’t find out too soon” bankas in i hjärnbalken. Där ligger man i en säng med ont i magen, längtan eller som nykär. Karen O beskriver allt med en ranglig gitarr till hjälp.