Finns det någon Brian Burton, mer känd som Danger Mouse, är inkapabel till att samarbeta med? När han inte producerar album åt storheter som A$AP Rocky, Beck och U2, så ägnar han all sin tid åt det ena kollaborativa musikprojektet efter det andra. Gnarls Barkley, som han har tillsammans med CeeLo Green, kan ingen möjligtvis ha missat och Broken Bells, hans samarbete med James Mercer från The Shins, kan man säga detsamma om. Utöver dessa har han dessutom hunnit kollaborera med bland annat MF Doom, under namnet DANGERDOOM, och den italienska kompositören Daniele Luppi. Och nu har turen fallit på Karen O.
Karen O i sin tur behöver inte heller någon vidare introduktion. Hon är en av få levande rockstjärnor vi har kvar på denna planet och hennes samlade verk, både med Yeah Yeah Yeahs och solo, är en guldgruva av melodiös och attitydfylld pop. Baserat på båda artisters jämnlånga och ständigt överraskande karriärer är det förvånande att deras vägar inte korsats tidigare, men att det nu äntligen har skett är något vi alla kan skatta oss lyckliga över.
För redan i det inledande titelspåret hör man att detta är ett samarbete som skapt i himlen. Danger Mouses klassiska produktionsknep och influenser lyfts meterhögt av Karen Os oklanderliga melodier och sånginsats. Spåret i sig låter som ett James Bond-ledmotiv skrivet av Spiritualized, komplett med ett utdraget outro fyllt med änglalika körer och stora stråkarrangemang. Det enda som saknas är referenser till Jesus och Jason Pierce kan låta sitt nästa album spökskrivas av herr Mus och fröken O.
Det som följer därefter är ett väldigt elegant popalbum som hämtar inspiration från disco, funk, 60-talets girl groups och klassisk rock. Lux Prima är ett album med influenserna burna stolt på rockärmen och således en konstant underhållande och varierande lyssning, om än aldrig särskilt originell i sina beståndsdelar. Det är rytmiska basgångar, doo-wop-körer, bastanta trumkomp och en konstant inlevelsefull Karen O som alla bidrar till att skapa den eleganta och fängslande ljudbilden som präglar hela albumet.
Framåt slutet tappar albumet momentum då både Drown och Leopard’s Tongue inte lyckas lyfta lika högt som sina föregångare, men lyckligtvis slutar allt ändå på topp med Reveries och Nox Lumina, albumets två absolut starkaste spår. Även om så inte hade varit fallet så hade man ändå lämnat skivan mer än tillfredsställd, om än undrandes – finns det egentligen någon Danger Mouse är inkapabel till att samarbeta med? Frågan lämnas obesvarad, men i Karen O har han hittat någon att förhoppningsvis återvända till.