Karibiska toner inledde Way Out West

Chad Valley, Stay Out West

Betyg: 7/10

Historierna om ensamma britter och sina laptops fortskrider, men Chad Valley är en av dem som skapar nya vågor och tar oss till orörda stränder. Det är nästan så att vi kan känna hur vågorna slår emot strandkanten, och hur vi dras med ut i det blå. Dansgolvet gungar, trots den försiktiga inledningen på detta korta set.

När Washed Out, en av pionjärerna inom chillwavens framfart, eller möjligtvis den som lyckats charma media mest, antog sig Hultsfred tidigare i somras gjorde han det inte på egen hand. Tillsammans med ett liveband guppade det rejält på dansgolvet, men Chad Valley försöker manövrera publikhavet på egen hand, och han lyckas få oss i gungning trots att han befinner sig bakom sin vågmaskin, även kallat mixerbord.  Vågorna kanske är mindre, men de finns där. Styrkan sitter istället i Hugo Manuels röst, som vävs samman med de somriga tonerna. Men Hugo förblir ändå en ljudmänniska, och varje låt lyckas trolla fram ett sound som skulle kunna vara ett soundtrack för sommaren.

Up and down från första EP:n är det som sätter spelningen i gungning som tredje låt, och där och då har vi kastat loss. Nyligen landade EP:n Equatorial Ultravox som en sommarbris eller ett nytt slag för solkysst strandpop. Den exotiska ljudbilden är påtaglig; drömmande och svävande ljudslingor vävs samman och binds ihop av Hugos lena, men på något sätt hallucinerande röst. Now That I’m real(How does it feel?) får oss att känna sandkornen mellan tårna och samtidigt se den blåa horizonten, men bara när vi blundar. I verkligheten är det Hornstull som invaderat Park Lane. Trots att Chad Valley hellre mixar med ljudet än lyriken, vore det tjänstefel att inte begrunda lyrikens samspel med tonerna, och hur den giftiga refrängen sätter sig. Men det är mellanspelet som gör det, de karibiska trumljuden är som att äntra himmelriket.

Ett av mina första möten med Chad Valley stavas Shell Suite, möjligtvis Equatorial Ultravox starkast kort. Nåde den dj som inte lirar Shell Suite, så har snackat gått, men när vi andas in den klibbiga klubbdoften och Hugo tagit sin sista ton är besvikelsen ett faktum då vi inser att vi blev bestulna på ett av 2011 års bästa spår. Och där står vi, utan Shell Suite.