Kärlek från Frankrike

Nouvelle Vague. Berns Salonger

27:e April

Betyg: 8/10

Med ett glas rödvin i ena handen trippar de två sångerskorna fram till scenens kant. De tittar belåtet ut i publiken, presenterar sig och river direkt av sin första hit. Ett något sömnigt Berns som tvingats genomlida nästan 2 timmar av förband vaknar hastigt och lite oväntat till liv.

Konserten inleds med gruppens svängiga version av Depeche Modes klassiker Master and Servant. Sångerskan Mareva Galanter spelar fransmännens karaktäristiska blås-synth och lokalen fylls med en smittsam och medryckande dansglädje. Publiken hänger rutinerad och engagerad med i textraderna.

Nouvelle Vague är ett band där publiken nästan kan samtliga låtar utantill. De är bandet som uteslutande överlämnar slagkraftiga hit-låtar. De är något så osmakligt som ett cover-band. Att avfärda Nouvelle Vague på förhand är enkelt. Det kan kallas buskis eller otäkta. Men i själva verket är det en konstnärlig verksamhet på samma villkor som annat musikskapandet. Låtarna som Nouvelle Vague spelar må från början vara skapade av andra, men fransoserna rycker lika glupskt som ödmjukt åt sig dem för att smula sönder det ursprungliga upplägget. Ibland är inget mer än texten likt. De flyttar låtarna in ett svängigt 60-tal och klär in klassisk indie, postpunk och new wave i särpräglade bossa nova-kostymer.

Live är Nouvelle Vague betydligt råare än på skiva. När bandet levererar To drunk to fuck är det inte långt ifrån originalets hårda rock. Det blir en mäktig och överraskande energiexplosion fylld med kraftiga pukor och slående basgångar. I slutet av låten bjuder sångerskorna upp dansglada från publiken upp på scen.

I övrigt levererar Nouvelle Vague dock inte någon eufori på scen. Det är mestadels stillsamt och rofyllt men faktiskt aldrig segt.  Sångerskorna är sensuella och trollbinder publiken med rörelser, fransk brytning och klockrena röster. Konserten tappar dock lite i intensitet och skärpa när låtarna från den senaste franska skivan ska spelas. Flertalet är här för att höra kära klassiker i ny kostym, kunna sjunga eller nynna med. Den franska skivan gör sig betydligt bättre hemma i vardagsrummet än på scen. Men det franska partiet är kort och snart glömt när I just can’t get enough överlämnas till en igenkännande och tacksam publik.

Nouvelle Vague har ambitionen att förmedla en sofistikerad men svängig danskväll. De är svårt men i grund och botten lyckas de. Nouvelle Vague handlar inte om att berätta historier utan om glädje, dans och minnen. Det är alltid romantiskt, ibland storslaget och aldrig svårt att tycka om. Även de mest inskränkta popfundamentalisterna kan kapitulera inför fransmännens smekande och sensuella versioner av klassikerna. Nouvelle Vague landar i en mycket bra konsert med få dalar och några riktiga toppar.

Text och foto: Karl Eklund