Kärlek till skogen forever

Mitt hjärta blöder. Jag är tom. Helt tom. Jag fäller en tår. Festivalen som introducerade mig för festivalandet och för musiken är borta. Utan Arvika hade väl jag också varit en av de där som suttit i tv-soffan och röstat på Melodifestivalen och Idol. Som 11-åring förlorade jag min festivaloskluld, och sedan dess har jag och Arvika levt i någon slags kärlekssymbios. Som ett par, för evigt. Men nu är det över.

Jag minns hur jag såg Jens Lekman som 11-åring och en helt ny musikalisk värld uppenbarade sig för mig, eller hur Marit Bergman visade vägen precis som The Sounds för en ung popkille på 12 år. Som 16-åring såg jag ett av mina favoritband Franz Ferdinand, på hemmaplan, men att fira 17-års dagen med Bloc Party är kanske pricken över i:et. Kanske är det den bästa födelsedagen genom tiderna, och där och då förstod jag det där med kärlek i skogen.

Jag har hört historierna om paret som friade under Lalehs konsert, jag har dansat i lerdans till tonerna av SMK, jag dansade i neon till Cut Copy, jag stod längst fram på Depeche och jag upplevde den bästa konserten i mitt liv när Röyksopp fick hela Arvika att koka. Men framförallt, jag fick ta del av alla de där campingfesterna som aldrig tog slut och det var jag som stod i langoskön klockan fem på morgonen, och det var du och jag som dansade till fransk electro.

Arvikafestivalen har alltid gått sin egen väg, med band som The Cure, Kraftwerk, Björk och The Knife har man varit alternativet för de alternativa. Men storhetsvansinnet försatte festivalen på kant, och nu när man gick tillbaka till rötterna lyckades man ändå inte nå ända fram.

Årets festival sålde enbart 3 000 biljetter, det krävdes cirka 6 000 för att gå runt. Det är en sorgedag för festivalsverige – oavsett om du besökt festivalen sedan starten 1992 eller om du aldrig varit där. Orden kärlek till skogen kommer för evigt vara Arvikas. Jag saknar redan leran, stora campingen och allt vad Arvika innebär. 19 år blev festivalen, tack för alla fina minnen.

/ Magnus