Problemet med Kate Boys debutalbum är inte i första hand kvalitén på musiken, utan om samlingen överhuvudtaget har ett existensberättigande. Titeln One blir i sammanhanget indirekt ironisk – den kan både läsas som ett första kapitel och en helhet, men den är ingendera. Den Stockholmsbaserade trion fick för tre år sedan musikjournalister över hela världen att börja snegla mot Richterskalan för att mäta deras metalliska, vildsint runtslungade beats, och under 2012 blev man med bland andra Niki & The Dove ett ansikte utåt för en elektronisk popmusik lika välskuren som de svenska modeexporterna inne på NK. Tiden har tickat, fler singlar har givits ut och en självbetitlad EP landade tidigare i år. När den fulla studiokreationen nu slutligen släpas in för inspektion är fem av sex spår från EP:n inkluderade, tillsammans med den senaste singeln Midnight Sun och totalt fem ytterligare nya låtar. Avtäckningen av verket känns helt enkelt inte monumental.
Blickar man bortom den uteblivna exklusiviteten är One åtminstone en sammanställning av vad som fortfarande gör Kate Boy intressanta, trots att de knappt genomgått någon evolution alls sedan Northern Lights satte dem på kartan. Genom att använda en Fairlight Computer Music Instrument från 70-talet, mest känd som Peter Gabriels favoritleksak, och bygga egna syntar för att forma sina ljud i rätt riktning, låter Kate Boys hits lika delar varma och mekaniska. I de fall de lyckas sammanlänka sina goda luktsinnen för svepande melodier med sångerskan Kate Akhursts mest ettriga och hätska framtoning sipprar det fram ostoppbar dansmusik: ”I’ll keep myself in open fire for you”, sjunger hon på galopperande Open Fire och låter som att hon fanatiskt springer över en öppen äng med rädslorna hack i häl.
Applicerar man den scenen på Kate Boys nuvarande position i musikindustrin skulle en av dem kunna vara att bli omsprungen snarare än nedskjuten. En lysande låt är en lysande låt, 2012 som 2015, men Ones dunkla ljudbild är i behov av omväxling. Bandet har själva producerat, men tagit hjälp av Christoffer Berg som jobbat med akter som The Knife, Fever Ray och Depeche Mode. Samtliga av de akterna har en tydlig integritet – du hör direkt att det är deras musik, kanske genom en stämning, kanske är det stundtals bara en vattenstämpel som är svår att konkretisera. Kate Boy hör du är Kate Boy på Akhursts bottenlösa röst och deras storvulna arrangemang, vilket utan speciellt varierande låtskrivande ändå kan bli en ganska enformig fascination.
Jag förstår framför allt inte alls varför det här släpps. Är det påtryckningar från skivbolaget eller bara en känsla från medlemmarna själva att man liksom ska släppa album (en diskussion som tar upp närmare i vår tidning Rumours, ute 22 okt)? De flesta höjdpunkterna låg på EP:n – ett format som också passar Kate Boy långt bättre – och det här framstår som en urvattnad utgivningslek utan känsla för vad momentum kan vara. The Way We Are och Higher är exempelvis blixtrande, konstruerade för att skapa tumult på klubbgolv, men det är där de blommar ut: som del av en längre spellista eller möjligen Kate Boys snygga liveset, inte på en identitetssökande best of-skiva som går under epitetet debut.