Kate Tempest
Stockholm, 14/4 – 2015

Det vanliga hiphopklienteliet verkar helt ha missat Kate Tempests fantastiska debutalbum från förra året då Debaser Strand är mäkta folktomt. En brokig skara fans har ändå trotsat regnet och samlats för att uppleva en av samtidens mest intressanta rappare. Att Kate Tempest började sin karriär genom att rappa för främlingar på nattbussen blir extra påtagligt under hennes livespelningar som pendlar mellan rap, improvisation och spoken word. Med sig på scen har hon två skickliga trummisar och en keyboardist, som tillsammans adderar en råare klubbig influens till de elektroniska ljudbilderna på debutalbumet Everybody Down. Kate Tempest letar ständigt efter nya konstformer att kunna förmedla sitt budskap på – hon är till exempel både publicerad författare och dramatiker – men ikväll skulle man kunna tro att hon är hiphop-purist sen barnsben.

Everybody Down berättar en historia om ensamhet i ett mullrande storstadsliv ur karaktärerna Harry och Beckys synvinkel. Även om flera albumspår plockats bort så framförs låtarna i någorlunda samma ordning som på albumet. Det är berättelsen hon är här för att dela med sig av, berättar hon under ett kortare mellansnack. Hennes syn på berättande blir en frisk fläkt i en genre som mer och mer fokuserar på hur saker låter och inte vad texterna handlar om längre. Även om Tempest är grym på att leverera sitt material (läs: hur jävla bra som helst) så är det ändå de detaljrika texterna som får henne att sticka ut. Kates roll på scen växlar mellan att agera som historieberättare framför en lägereld, ge oss en utskällning och att vara en stjärn-MC. Att Tempest och den ena trummisen vid ett tillfälle improviserar ihop något, som hon i slutet av samma låt måste förklara inte är en riktig låt utan en improvisation i väntan på att ett keyboard ska börja fungera igen, gör det hela bara ännu bättre. Freestyling är något jag saknar på många hiphopkonserter.

Kate Tempest släppte ett av förra årets absolut bästa album i sin genre. Ändå, berättar hon, uppmärksammade en reporter tidigare under dagen att hon inte bryr sig om sitt utseende på scen. Trots att hon släppte ett av genrens mest spännande debutalbum måste ändå diskutera sitt utseende under intervjuer. En manlig artist i hennes skor hade definitivt inte fått samma fråga. ”What the fuck” säger hon – jag kunde inte ha sagt det bättre själv.