Jag vet inte när någon senast skrev en svensk poplåt av det rena, ungdomliga slag som Brooke. En Sicilien-kväll är en dröm och kärleken för några timmar en dröm i den drömmen. Den gör att hjärtat rusar som om det testades för första gången; jag tänker på de där åren när man började ta kontroll över sin egen musikkonsumtion, att popmusiken lät så bra så ofta då. I svaga stunder är det lätt att lura sig själv att ens intryck av okomplicerade kulturella uttryck sviktar med åren som fladdrar iväg, som en tidsinställd nedtrappning, men så kommer ett band som Katohjärta och trycker ned sulan över det. ”Vi kommer aldrig mera ses igen”. Förlåt för igår det var kaos har en inledningslåt så välskriven, så självklar och så grundläggande fin att den bara måste ha funnits redan när man växte upp. En Teenage Fanclub-melodi från 90-talet, en Vapnet-historia från ett decennium senare, och ett basebollträ för att sedan slå sönder årtalen. Se spillrorna bilda något helt tidlöst.
Kvartetten från Umeå har annars få tydliga kopplingar till den norrländska popscenen vid sidan av uttalslikheter. Den är liksom för reservationslös, egen. Deras debut-EP Förlåt för igår det var kaos är producerad av Henrik Oja, bland annat känd för sina samarbeten med Annika Norlin, och trots att dess minuterlängd knappt är tvåsiffrig är den bredare och mer framåtsträvande än många av kollegorna hunnit vara under hela sina karriärer. De kan energiskt och långsamt, varva upp i ett shoegazemoln eller presentera ett närmast punkigt anslag (som förstås handlar om att varje dag är en evig väntan). Katohjärta är varierande men det märks knappt, det gör sällan det när låtskeletten stjäl allt fokus från utsmyckningarna. Jag bryr mig inte om dig är till exempel motsatsen till kaos: långsamt byggande, adderande, hela tiden på väg, hela tiden lite vackrare. Till slut hittar den fram till en ljuvlig infallande kör. Bandets arrangemang jäser fram ur enkla basingredienser – alltsammans varsamt uttänkt utan att förlora uppsluppenheten eller andan i halsen.
Mitt i det här står Moa Hurtig, en yngling som med rätta jämförs med Gärdestad och som har den bästa stämman november kunde fått. Hon sjunger rättframma rader som ”Tack för ingenting / trodde vi ville samma sak / ha nån vid sin sida / när man inte kan gå rakt” och låter till skillnad från den i bandnamnet åsyftade Astrid Lindgren-karaktären som att hon har ett väldigt aktivt vänsterbröst.
Förlåt för igår det var kaos klassiska problem är att den är för kort (då är den nästan dubbelt så lång som den enda pop-EP:n som kan bråka med den just nu, Frankie Cosmos Fit Me In) Men snart kommer våren. Fåglarna börjar kvittra, snötäcket drar sig undan, träden börjar blomma och man hör grannen hamra på något byggprojekt. Det är visst medlemmarna i Katohjärta som bankar ner spikar i strukturerna, mäter gitarrslingor med vattenpass och hyvlar bort kanterna på sitt album. Fler visor om hur det ibland exploderar inom en, hur det alltid lägger sig, och hur ont det kan göra.