Katohjärta
Where’s the Music?, 13/2 – 2016

Minns ni 1994 års Kent? Det svettiga, ungdomligt nervösa och oemotståndliga grabbgäng som var förband åt bob hund och spelade på talangtävlingar i Eskilstuna? Jag var knappt född då och har (i skamsen hemlighet) sörjt det många gånger. Fram tills idag. Vår generations motsvarighet har nämligen dykt upp. Katohjärta kliver upp på den lilla teaterscenen, stämmer gitarren med förstärkaren på och spelar några helt fantastiska poplåtar. Det är som att titta på en vårblomma i februari. Man vet vad som är på väg.

Till skillnad från dåtida Kent har Umeåbandet redan många års erfarenhet i ryggen. Trummisen Filip Sundberg har vunnit P3 Guld med Syket och gitarristen Erik Hörnsten har gjort undergroundsuccé med shoegazebandet First Love, Last Rites. Därför är det förvånande att fritidsgårdsauran sitter kvar. Sångaren Moa Hurtig tittar försynt ner i marken och Filip Sundberg spelar som den där virala trummisen som tror han är med i ett metalband, iförd hawaiiskjorta. Inför Jag bryr mig inte om dig berättar Moa att det interna namnet är ”SMS-låten”, eftersom trummisen och basisten har så lång paus i början att de brukar ta upp mobilen när de repar. Allting påminner om äggkartongsbeklädda replokaler i ABF:s källare.

Det är dock inte något dåligt. Tvärtom. Äggkartongskällare innehåller ju nämligen också något annat: oupptäckta genier. Debutskivan Förlåt för igår det var kaos är rak och total popmagi och trots en lite väl rockig liveöversättning, med hårdrockstrumfills som inte alls hör hemma, är det omöjligt att värja sig. Bitterljuva Brooke handlar om en tillfällig kärlekshistoria i Italien, hopplös men underbar. 100 år är soundtracket till en sommar av otrohet och kaos. Det är hjärtskärande och obotligt hoppfullt på en och samma gång.

Efter EP-låtarna kommer en hel rad ännu osläppta alster. Om det är ett medvetet val att göra så på en festival riktad åt branschfolk vet vi inte, men tydligt är att Katohjärta har framtiden för sig. Även här finns en likhet med Kent; låtskrivandet är så bra att fantastiska låtar valts bort på grund av platsbrist. Förhoppningsvis tar det dem lika långt som Eskilstunas finest (gärna utan de små detaljerna som eget vin och texter om att tända sin dyra familjegrill). Det vore en dröm i drömmen.