”I’m afraid that you were under the impression that I was made to please you”, lyder introt till R&B-sångerskan Kehlani Ashley Parrishs efterlängtade debutskiva SweetSexySavage. Kehlani är 21 år och jag önskar mig hennes insikter. Jag önskar att jag hade dem när jag var 21 och jag önskar att jag hade dem nu.
För det är egentligen inte i Beyoncé jag funnit styrkan i att vara kvinna. Det är i Kehlani jag gjort det. Att tjejer äger eller att girls run the world är inte nödvändigtvis vad som stärker. Att vara superwoman kan vara något annat – att vara svag ibland, att vara stark ibland – ”Somedays I’m a crazy woman for still waiting / for still loving harder even if I’m aching / trusting that I’m worth the most”. Att vara stark är inte att vara oövervinnerlig, utan att vara mänsklig. Att låta sig själv fela när man vet att det är så jävla fel, det har Kehlani lärt oss är okej. Så att förväntningarna på hennes debut varit höga är en grav underdrift och det smärtar att SweetSexySavage inte lever upp till dessa. Introt är starkt men albumet håller inte på långa vägar samma kvalitet som hennes tidigare släpp.
Skillnaden mellan en mixtape och ett album är mycket diffus och detta är inte heller ett debutalbum från en debutant. 2015 släppte Kehlani monstruöst kritikerhyllade mixtapet You Should Be Here som genererat henne (som första kvinna någonsin för en mixtape) både Grammy-nominering och slutsåld USA-och Europaturné. Hon har förmodligen passerat dig i periferin – du har hört hennes röst tillsammans med Chance The Rapper, kanadensiske rapparen Belly eller på ex-One Direction-medlemmen Zayns senaste skiva. Hon har varit hype men kanske är det först efter att hon signats till giganten Atlantic Records som hon kunnat lanseras fullt ut.
Debutalbumet SweetSexySavage är ett 19 låtar långt projekt som tyvärr delvis motsätter sig hur hon beskrev det när hon signades – “Working with a label won’t change a thing about my hustle nor will it change a thing about my music”. Men det har förändrats. SweetSexySavage ligger närmare mainstream-pop än den tidigare kompromisslöst nakna R&B hon lät oss ta del av på You Should Be Here. Och det är svårt att bortse från: när ett stort bolag kopplas in, kopplas ofta något annat bort. Samma sak hände med Sabina Ddumbas debutalbum Homeward Bound – något genuint går förlorat på vägen.
Kehlanis soulröst är äkta. Den är löjligt bra och det råder noll tvivel om att hennes potential kan ta henne vart som helst, men SweetSexySavage är som album för långt. Trenden med album som aldrig tar slut och som du skulle behöva vara fullkomligt sysslolös för att ta dig igenom front to back har eskalerat i jakten på vinstmaximering. Vi hörde Drake göra det i VIEWS och Kanye West i The Life of Pablo, med vardera 20 spår. Kehlani vattnar ur sitt eget sound i jakten på streams (eller dollars). Skivan hade kunnat kortas ner till hälften och bli bättre, låtarna smälter lätt samman och ter sig monotona.
Guldkorn finnes onekligen – Keep On och Advice tar lyssnaren tillbaka till Aaliyah och old school-R&B, och i downtempo-låten Everything Is Yours hörs allt i hennes röst. Den är en desperat längtan tillbaka till någon som inte längre är där – man vet att det är så jävla fel att vilja ha någon tillbaka, men man vill det ändå. Precis så skör som hon låter – så stärkande blir det att höra att det är okej. Där tar hon lyssnaren tillbaka till den sårbarhet som skymtar förbi i introt och som gjorde You Should Be Here så genialisk. Men i sin helhet faller SweetSexySavage i fällan – polerat och överproducerat.