Alltsedan Kele Okereke först testade vingarna som soloartist har de elektroniska elementen legat i fokus. När debutalbumet The Boxer släpptes 2010 framgick det mer än tydligt vem som varit den drivande kraften bakom Bloc Partys elektroniska experimenterande, först i mindre skala på 2007 års A Weekend in the City, och därefter fullt ut 2009, på oförtjänt kritikersågade Intimacy. Under mononymen Kele har Okereke, förutom The Boxer, hunnit med att släppa EP:n The Hunter och fullängdaren Trick, och däremellan återförenats med Bloc Party för 2012 års Four – det som skulle bli en comeback men vars albumcykel i stället slutade med att halva bandet lämnade för gott. Det är inte helt orimligt att anta att det var Okerekes svala inställning till att spela rockmusik som fick bandet att återigen börja knaka i fogarna. Four var en urladdning av Smashing Pumpkins-doftande riff, nedstämda basgitarrer och ursinniga trumkomp. Gordon Moakes och Matt Tong var som fiskar i vattnet, men Okereke var uppenbart missnöjd. Ingen förutom bandmedlemmarna själva visste egentligen vad som pågick bakom kulisserna, men efter några års om och men stod det klart att Bloc Party decimerats till en duo bestående av – jag citerar texthäftet till senaste albumet Hymns – “Kele Okereke and Russell Lissack professionally known as Bloc Party.” Med bandets mest vokala rockförespråkare borta var de elektroniska influenserna på Hymns tydligare än någonsin, och det otyglade drevet utbytt mot ett mjukt, synttungt medeltempogung.
I mångt och mycket följer det mjuka och sensuella från Hymns med in i Okerekes senaste soloskapelse Fatherland. Förutom att skippa mononymen låter han denna gång elektroniken kliva åt sidan för akustiska gitarrer, elpiano och orkestrala arrangemang. 2005 hade nog få trott att frontmannen för ett av indierockens mest högoktaniga band skulle spela akustiska ballader tolv år senare. Med facit i hand känns det dock som den mest naturliga progressionen för Okereke. Med vetskapen om att albumet från början inte ens var tänkt att bli ett album, utan en samling godnattvisor åt nyfödda dottern Savannah, blir Fatherlands nedtonade vibbar än mer förståeliga. Att albumet är en muterad version av en godnattvisesamling märks tydligt, inte minst på singeln Streets Been Talkin’, där den plinkande akustiska gitarren och säregna fraseringen ger en känsla av att låten egentligen bara är ett tonsatt barnkammarrim.
Just godnattviseliknelserna kan göras många och långa. Inte för att godnattvisor är något föredöme när det gäller engagerande och intressant musik, snarare tvärtom. Okerekes största svaghet ligger just i melodierna, som många gånger förlorar på sin egen simplicitet, ett problem som framkom tydligt även på Hymns. Låtar som You Keep on Whispering His Name, Savannah och The New Year Party är svåra att kalla för rent av dåliga, men de är så mjäkiga och harmlösa att de knappast framkallar någon känsla överhuvudtaget. I det stora hela är Fatherland ett album utan vare sig framsteg eller snedsteg. Undantaget för det senare är jazzpastischen Capers, som hamnar farligt nära kategorin “valfritt centraleuropeiskt lands försök till retroromantiskt Eurovision Song Contest-bidrag”. I andra änden av spektrumet återfinns Royal Reign, som med sina mjuka pianoackord, gospelkörer och albumets bästa sånginsats från Okereke blir till en höjdpunkt – om än en förhållandevis låg en i jämförelse med det mesta han skapat i musikväg det senaste decenniet.
Med Fatherland levererar Okereke sin vuxnaste, men även tråkigaste skiva hittills. Progressionen är dock förståelig, och känns i sammanhanget faktiskt helt naturlig. Albumet låter precis som något en 36-årig nybliven småbarnspappa skulle kunna skriva, på gott och ont. Det är jämntjockt, mjukt, ganska mysigt och i vissa stunder även vackert, men det faller samtidigt platt på sin egen oförarglighet.