2013 kom Cut 4 Me, ett mixtape som hyllades i musikmagasin världen över och vann artister som Solanges och Björks hjärtan. Som självförklarad perfektionist dröjde Kelelas uppföljare två år innan den blev klar, efter att ha synats ändå in i sömmarna av henne själv och de nästintill ändlösa producenterna hon jobbade med. Hon har en bakgrund inom jazzsång och debuten landade någonstans mellan Venetian Snares och Aaliyah, men inför Hallucinogen säger hon till NYmag att ”The music that I’m making now feels like what I’ve always wanted to say”. Det är R&B, som på smäktande All the Way Down, och FKA twigs-inspirerade atmosfäriska syntheziserljud, djup bas och överlappande sång på öppningsspåret A Message. På EP:n har hon samarbetat med producenter som Arca, Ariel Rechtsaid, Kingdom och Gifted & Blessed och just Arcas, FKA twigs producent, fingeravtryck är tydliga på tidigare nämnda A Message. Trots de uppenbara liknelserna mellan twigs debutalbum och Kelelas A Message lyckas hon ändå göra spåret till sitt eget.
Hallucinogen som helhet växer på en. Det är spretigt och riskerar att till en början upplevas som oinspirerat, men efter ett par lyssningar börjar ljuden växa fram. Aaliyah-R&Bn blandas med rå grime, hiphop och electro. Spår som Rewind, en upptempoballad som Kelela förklarar som ”a song that would give you that feeling of… barbecue, summer, getting ready to go to the club with your girlfriends, [that still feels] like Kelela”. Låten rymmer dels just den känslan, men med en känslighet till den. Hon talar i ett flertal intervjuer om att närheten till känslor är en central del av hennes musikskapande och scenpersonlighet, om att ”vulnerability is my ticket. I will always choose to be vulnerable, in any way that i present anything”. Hennes ambitioner faller aldrig platt, men dessvärre gör musiken stundtals just det. Trots viljan om att vara känslomässigt naken inför musiken och publiken hamnar aldrig hjärtat där vid ytan där hon verkar vilja ha det. Spår som Gomenasai, i princip en låt om sex, blir oinspirerade och tröga i stället för att visa den öppenhet hon så uppenbarligen vill åt. Trots de snygga syntarna och lommande trummorna i ett beat som banar vägen för någonting stort snubblar hon på den överspelande viljan om att någonting större än henne själv ska få plats i texterna och musiken.
Bäst är det när hon låter sin röst ta den plats den förtjänar, som i The Weeknd-doftande The High, där ett nästintill hypnotiskt, ekande beat bär låten och mynnar ut i Kelelas ensamma röst. I jämförelse är det som sämst när hon leker alltför mycket med ljud, som i titelspåret Hallucinogen där ljud som i teorin gifter sig med varandra istället har en högljudd, skitig skilsmässa i praktiken. Det är när hon är som mest avskalad som den där ambitionen om en sorts känslostyrd musik visar sig och det är då hon växer och utmärker sig som en R&B-triphopartist i mängden. När hon talar om svårigheterna med att framföra elektronisk musik live säger hon ”I feel like I just want my emotions to be at the forefront of my perfomance, and if anything distracts me from that, I’m in trouble”. I Hallucinogens fall blir hennes ambitioner distraktionerna, men med rätt tygling har Kelela potential att bli en av 10-talets stora R&B-röster.