Take Me Apart är en orkester av olika element. Creditlistan rymmer namn som Arca och Romy från The xx, ljudbilden har drag av någon slags överjordiskhet men också intimitet, och listan av influenser är lång. I mitten står Kelela med sin klara, kompromisslösa röst och dirigerar allt till perfektion.
Albumet börjar med garden uppe i Frontline, addresserad till snubbar som som inte håller en respektful kommunikation med sina lovers. Ett sällsamt fokus skapas i det skimrande introt, och Kelela har redan här fångat lyssnaren på kroken. Uppbackad av en liten kör och en jag-behöver-inte-dig-attityd cementerar hon sin auktoritet – det här är på hennes villkor. Efterföljande Waitin skildrar i stället en nostalgisk längtan med sin värmande ljudbild. ”Mum, I wrote this for you” säger Kelela i en intervju, och orden visar sig vara riktade till en frånvarande Janet Jackson, vilket markerar hur mycket hennes influenser betyder för henne.
Waitin bygger upp en bubblande energi som sedan når sitt klimax i titelspåret Take Me Aparts eufori. Därefter blir tonen beskare och de emotionella pendelsvängningarna sätts i rörelse. Enough och dess efterföljare får stå för uppvaknande och för nederlag. I LMK svänger sedan pendeln tillbaka och musiken får en lekfull nyans som färgar både Truth and Dare och S.O.S. innan en kall melankoli åter sprider sig i Onanon. Vårt avsked tas däremot med ljusare utsikter och vi blir ivägskickade med den hoppfulla raden ”There’s a place for everyone”.
Take Me Apart sprider sig över ett brett spektrum av känslor och situationer och lyckas ändå hitta en helhet genom sitt säregna sound och sina glödande skildringar av mänsklig kontakt. Från varmt till kallt, från avmättad nonchalans till lidelse förblir Kelela en handfast ledsagare närhelst man kan tänkas behöva det. Hon vet vad hon vill förmedla – alla de lättsamma impulserna och alla de intensiva anspråk som uppstår i friktionen mellan människor och de olika grader av känslomässig inverkan som slår en. Som en orubblig Soldier of Love, någon att se upp till och att relatera till samtidigt. Någonting säger mig att Kelela kommer vara den som nämns som ”Mom” i andra intervjuer i framtiden.
Kärleken är evig men föremålen skiftar, och Take Me Apart är att starkt argument för det gamla påståendet. I form av ett alternativt breakupalbum med en separations alla processer drar Kelela med oss från högt till lågt, från nederlag till erövringar, från ett hjärtesorg till obesvärade bootycalls och sedan tillbaks igen. Pendelrörelserna ger oss en meny med anthems för varje relationsfas, förutom de där fluffigt lyckliga eller stabila. Kelela verkar få all sin energi från friktionen gentemot en annan människa som drar sig bort eller närmar sig henne – alla spår verkar vara resultatet av ett händelseförlopp inom en relation eller annan. Men genom stormen står Kelela rakryggad med sin uppriktighet som stöttepelare, för det är ur turbulensen hon får sin sanna kraft.