Kelly Lee Owens
Primavera Sound, 3/6 – 2017

Walesiska Kelly Lee Owens var en av vinterns mest spännande bubblare. Med EP:n Oleic och ett självbetitlat debutalbum har hon snabbt profilerat sig i technons utmarker. Musiken är kall och avlägsen, med allt i grå färgskala. En drömsk pop vilar där över med svala sångmelodier som alltid svävar i ett tillstånd där de låter som att de ska falla baklänges och drunkna i de karga beatsen. När kyliga nattvindar pinar över Primaveras område på den avslutande kvällen har hon chansen att göra någonting stort med sin musik, men tar den inte.

Vad som ställer till det är hennes livemässiga förutsättningar. Nästan allt spelas playback på ett mixerbord där hon ständigt står och pillar på spakarna, men omöjligen flyttar på dem mer än någon millimeter. Allt som hörs ut är nämligen identiskt med studioversionerna, från det första taktslaget till det sista. Utöver sången är det på så sätt ett DJ-set, men ett rent uselt sådant. Låtarna ges aldrig tid att byggas upp och mellan dem uppstår onödiga pauser, som att hon bara har en kanal och måste byta mapp och välja nytt. Det är obegripligt att tanken inte slagit henne att hon borde mixa in låtarna i varandra, för att låta den hypnotiska technon smälta ihop till en stor transliknande klump.

Sången är åtminstone habil, om än lite livlös. När några sällsynta toner slås på en medhavd synt blåser hon lite liv i konserten, som annars stapplar sig vidare tack vare en entusiastiskt dansande publik. Musiken är fantastisk i sig, så det finns all anledning att dansa, och en del förbipasserande som aldrig hört henne stannar kvar och dras med. Bäst respons får hon med de kraftfulla skiftningarna i låtar som Throwing Lines och Bird, medan drömpopnumret S.O (som annars hör till hennes finaste låtar) sjabblas bort i en ofokuserad viskning, och hitlåten Lucid får aldrig tid på sig att växa sig stark.

Att hon inte hittat ett passande livekoncept är inte så konstigt – nyligen spelade hon bas i shoegazebandet The History of Apple Pie och att hon över huvud taget har en publik för sitt technoprojekt är en ny företeelse. Hon verkar själv förvånad över den hyfsade uppslutningen och säger att hon inte förstår varför vi står kvar. Själv hade hon hellre varit “där borta” säger hon och pekar på det stora festivalområdet på andra sidan bron där artister som Metronomy, Grace Jones och Hamilton Leithauser samtidigt spelar. I den stunden lockar hennes uppmaning, och hon skulle gärna få ha följt med. Hennes egen konsert hade ändå inte tagit så stor skada – hon kunde lika gärna tryckt igång sin musik på Spotify och gått därifrån.