2012 släpptes ett album med undertiteln ”A short film by Kendrick Lamar”. Good Kid, M.A.A.D City presenterades som mer än bara musik, komplett med snuttar av dialog, uttänkt dramaturgi och en längd på nästan 70 minuter som hotade att spränga kortfilmsformatet. När To Pimp a Butterfly två år senare antog formen av ett brev var det lätt att ta det som en mindre visionär ansats, men när skivan visade sig vara en brevroman i musikform kom sådana antaganden snabbt på skam.
När releasedatumet för DAMN. under högtidliga former sattes till långfredagen trodde många att nästa konceptuella steg var att göra liturgi av hiphopen – Kendrick skulle återuppstå med Kristus efter tre dagar och ta ytterligare ett album med sig tillbaka från dödsriket. Såhär i efterhand får väl profetiorna ses som uttryck för vilka extremt höga förväntningar som kan följa massiv kritisk och kommersiell framgång, för de tre dagar Jesus hade på sig att återvända har Lamar överskridit rejält vid det här laget (shoutout till killen som åt en vinylskiva för att återupprätta sin heder).
Kanske är långfredagen ändå betydelsefull för att låsa upp alla lager av symbolik som ryms i DAMN., för gudarna ska veta att konceptet är långt mer kryptiskt och svårfångat än sist. Albumets ramverk är en inledande berättelse om hur en blind kvinna mördar Kendrick när han erbjuder sig att hjälpa henne. ”Is it wickedness? / Is it weakness?” undrar en ekande körsångare innan den bastunga DNA går igång som albumets första låt att utforska teman kring arv och upphov.
Kendrick reflekterar över minoritetsförtryck och arvsynd i samma andetag – är vi redan dömda? Predestinationlära kallas ett omstritt och uråldrigt koncept inom kristendomen som går ut på att alla människors liv är helt förutbestämda, kanske är det även fastslaget vilka som får frälsning och inte. Reformationsledaren Jean Calvin ansåg att det till och med gick att se vilka som tillhör Gud baserat på deras världsliga framgång eller motgång. Kendricks kusin Carl är en återkommande karaktär på albumet. Han hävdar genom ett röstmeddelande att Amerikas etniska minoriteter är de riktiga israeliterna – att den sociala orättvisan är Guds straff, men ett kärleksfullt och uppfostrande straff reserverat för sitt utvalda folk så de kan omvända sig. Alla andra har helt enkelt inte samma krav på sig, Gud har gjort sitt val. Livet uppstod i Afrika, vithet är en mutation och människan som Gud skapade henne är i exodus bland gudlösa.
Nu ska detta säkerligen tolkas som en poetisk dimension snarare än som Kendricks genuina övertygelse, det är ett av albumets begreppssystem genom vilket Kendrick förmedlar intressanta ämnen och känslor. Samtidigt går det inte att blunda för hur DAMN. klär sitt politiska motstånd i religiös skrud på ett sätt som för tankarna till Malcolm X och Nation of Islam. Det finns ett fotonegativ till alla blåögda Jesusbilder och all framgångsgospel, en religiös mentalitet som går i polemik mot förtryckarna, och det är den mentaliteten Kendrick lyfter fram på det här albumet. ”The blackman is the original man” som Elijah Muhammad sa. ”I’m black as the heart of a fucking aryan” som Kendrick rappade på To Pimp a Butterfly.
Albumet fullständigt kokar över av religiös symbolik – YAH. syftar på Yahweh (יהוה) som är Guds egentliga eller formella namn i gamla testamentet, och det är här idén om det fördömda folket först gör entré. Mantrat ”Ain’t nobody praying for me” är albumets kanske mest upprepade fras och agerar även refräng på FEEL. där Kendrick rappar om isolering och ångest. I LUST. blir predestinationen politisk stagnation, när rutinmässig njutning och invand hedonism verkar sluka politisk ilska och förändringsiver som ett svart hål. LUST. är inte ensam bland dödssynderna – på PRIDE. utforskar Kendrick sin egen svårsläppta högfärd och samhällets förljugna stolthet. Hopplösa drömmar om en perfekt värld blandas med samplade svärmar av fiskmåsar och en melankolisk ackordföljd. I Ordspråksboken 11:2 står det att ”när högfärd kommer, kommer ock smälek, men hos de ödmjuka är vishet” – på samma sätt stormar singeln HUMBLE. in i lugnet med ett hårt beat och aggressivt pianospel som ironiskt nog kastar all ödmjukhet överbord.
Det religiösa stråket i tillvaron samexisterar med det personliga, med familjelivet och livsvillkoren överhuvudtaget, och inte minst det politiska läget. De här konfliktytorna, faktumet att PRIDE. är lågmäld medan HUMBLE. är kaxig, sättet Kendrick motsäger sig själv, skapar en osäkerhet och en fragmentering som inte funnits på Kendricks tidigare album. Känslan som predestination framför allt skapar är hopplöshet, och det är bara att möta Kendricks blick på albumomslaget för att få den känslan bekräftad. Inte undra på det, det kommer bli tuffa tider för de rättvisefrågor Kendrick brinner för i Trumps USA. DAMN. är mer politisk depression än kamp.
Helt hopplöst är det ändå inte – albumets avslutning DUCKWORTH. knyter an till inledande BLOOD. och antyder att albumet är cirkulärt. Låten är en rättfram berättelse om hur Kendricks pappa genom en god spiral av vänskap och ödmjukhet inte bara räddar sig själv från att bli skjuten, utan också sin eventuella mördare från fängelse och Kendricks egen framtid från hopplöshet. Berättelsen spolar tillbaka hela albumet till inledningsspåret och verkar upphäva protagonistens död. På internet florerar teorier om att kvinnan symboliserar konsekvenserna av att bryta mot påbuden israeliterna blir givna i Femte Moseboken, vilket skulle innebära att pappa Ducky på så vis redan löst Kendricks metaforiska arvsynd genom sina goda handlingar. Arvet är inte alltid ont, den fria viljan har brutit igenom predestinationen och Kendrick kan behålla sitt liv för att bli världens största rappare. Men kampen mot demonerna fortsätter – det ekande inlednings/avslnutningscitatet ”So I was taking a walk the other day” är hotfullt och ödesmättat, som om förbannelsen alltid lurar runt hörnet.
Med ovanstående beskrivning av skivans tematik kunde man tro att själva musiken borde låta som en experimentell rap-opera för deprimerade teologer, men så är inte fallet. Efter den bitvis experimentella To Pimp a Butterfly strävar Kendrick efter ett mer samtida sound, och DAMN. låter verkligen som en produkt av sin samtid. Det finns till och med låtar med den uppenbara ambitionen att göra R&B-färgad hiphop i samma anda som Drake, något som har både fantastiska och mediokra följder. GOD. är himmelsk i sin skimrande melankoli, den låter precis som en blodröd solnedgång uppbackad av ett trapbeat. Kendrick är väl ingen storslagen sångare, men för ändamålet är hans röst långt mer effektiv än exempelvis Kanye Wests otränade stämband. LOYALTY. med Rihanna är tyvärr en svag länk på den i övrigt starka kedjan, en låt som saknar karaktär trots bra verser och lite snygga hooks här och där. LOVE. är ännu mer förglömlig. Frågan är om någon lyssnar på Kendrick Lamar för att höra kärleksballader som denna? I så fall var Poetic Justice från Good Kid, M.A.A.D City ett långt mer lyckat försök. Den mest lyckade hybriden mellan Kendricks ursprungliga sound och DAMN.’s moderna ljudbild är tveklöst James Blake-producerade ELEMENT. som också har albumets mest catchy refräng.
DAMN. kan vara en kompromiss. Kendrick är redo att bli omfamnad av världen på samma sätt som de riktigt stora namnen på den kontemporära hiphop-scenen, men till och med Good Kid, M.A.A.D City kan vara för snäv som inkörsport för den genomsnittlige lyssnaren. Därför verkar det som att Kendrick velat göra sitt sound mer tillgängligt, men bevisligen ändå strävat efter att behålla komplexiteten och de visionära idéerna. Om så är fallet har han faktiskt lyckats bra, även om det finns en del spår som motsäger den här tesen. XXX., med sin ögonbrynshöjande U2-feature, pendlar mellan rå aggression och drömsk tillbakalutad reflektion i en låtstruktur som knappast kan betraktas som kommersiell. Ur någon sorts marknadsstrategiskt perspektiv skulle detta varit skivans tillgängliga megahit om världsfred och försoning à la Macklemore, men tack och lov är Kendrick inte så desperat efter mainstreamappeal. I slutändan är albumets sound lika svårt att ringa in som texternas koncept.
Även utan uppståndelse är det möjligt att tolka DAMN. som en påskmässa, men det är nog inte så enkelt som att albumet är antingen det ena eller det andra. Oavsett vad DAMN. är eller inte är har vi att göra med ett stycke oerhört spretig men ambitiös musik med så många dimensioner och tolkningsmöjligheter att det nästan känns övermäktigt. Jag har ingen aning om hur det återkommande mantrat ”What happens on earth stays on earth” ska förstås, om Kendrick försöker bearbeta sin egen rädsla, reflekterar över politisk förändring eller spekulerar om synd och gudomlig nåd, kanske allt på samma gång. Kanske inget av det. Men även utan att låtsas vara en film eller en brevväxling känns DAMN. som något större än bara ett musikalbum. Att skapa verk med sådana vidsträckta horisonter är en talang Kendrick Lamar är relativt ensam om.