Kendrick Lamar- en ödmjuk enmansshow
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Kendrick Lamar

Siestafestivalen

Betyg: 7/10

Kendrick Lamar får ihop en månghövdad publik trots det ogynnsamma vädret. I massan syns s.k. heads, däribland en viss Jason Diakité och ena halvan av O-Zone Battles S.T.I.C.S. Real recognize real kanske man kan säga.

Rakbladstungan Kendrick Lamar förtär micken. Han stryper micken. Han äter den. Leveransmässigt finns det absolut ingen tvekan om att han kan vad han gör. Och han är ödmjuk om det.

Däremot är det ibland något som skaver. När så mycket hänger på just rapparen krävs väldigt mycket. Han avbryter till exempel Rigamortis mitt i och vill ha något mer upptempo. Man tänker att han i någon låt kunde ha tagit in en hypeman eller motsvarande, om inte annat för att bryta av. Det hade höjt det hela ytterligare.

Comptonsonen Kendrick Lamar tycks ha typiska comptonintressen: snuthat, gudsdyrkan, pussy’n’patron. Amerikaner kan som bekant snacka för sig, det är sen gammalt. Kendrick Lamar är inget undantag. Han får publiken att skrika med i refräng efter refräng, får dem att skrika saker som fuck that, hold up och he dead.

This ain’t a rapper and his fans, this is family tonight.

Jo, men lite så. Han är väldigt öppen i sitt framförande. Bäst fungerar det i accapella-sektioner han gör när beatet tagit slut. Emellanåt är det nästan spoken word.

Han presenterar sig på allvar först mot slutet, i en lång vers utan musik till där han gör det han gör bäst. Det är nästan samma driv som på Games The City.

Nu är jag inte troende på något sätt, men när kristna rappare som Kendrick Lamar och Nas säger att de är Guds utvalda och att Satan inte har något att hämta hos dem: då tror jag lite. I alla fall på att de tror på det.