Live

Kendrick Lamar
Roskilde, 3/7 – 2015

Publicerad: 4 juli 2015 av Erik Blohmé

7

Kendrick Lamar befinner sig på en paradoxal plats i sin karriär. Han har blivit som mest populär, en världsstjärna rent ut sagt, samtidigt som han precis släppt sitt minst publikfriande album, det ofattbart hyllade To Pimp a Butterfly, en skiva laddat till bredden med funkiga basgångar, jazzinfluenser och blåsinstrument. De enstaka trap-influenser vi kunde finna på good kid, m.A.A.d. city är som bortblåsta, men ärligt talat, de var försvinnande få redan då.

Kendrick är ingen hiphop-stjärna à la Drake eller Kanye West. Hans styrkor ligger egentligen inte i att slå oss i ansiktet med hits och trendig produktion, utan Kendrick är snarare mer konceptuellt lagt. Eftertanke och tålmodiga narrativ har blivit hans signum, tillsammans med en ljudbild som i allra högsta grad speglar de egenskaperna. Festvänliga låtar som Swimming Pools (Drank) är egentligen undantaget som bekräftar regeln.

Men så är detta också en arenaspelning, med en publik full av partysugna festivalbesökare som vill dansa loss i solnedgången. Så Kendrick gör ett dugligt jobb som hiphop-stjärna av den mer traditionella modellen, vilket såklart är helt begripligt med tanke på förutsättningarna. Det är ju ändå festival och folkfest. Samtidigt känns det lite trist att tid läggs på en hoppa-upp-och-ner-i-takt-version av A$AP Rockys Fuckin’ Problems när personen på scenen precis släppt det kanske mest kritikerrosade hiphopalbumet på årtionden. Även om det såklart är skitkul att hoppa upp och ner till Fuckin’ Problems.

Livebandet och de förinspelade beatsen och slingorna får komplettera varandra på scen, och allt som allt fungerar det väl. Särskilt bra funkar det under To Pimp a Butterfly-låtarna, som är mer organiska till sin natur. De livespelade instrumenten skänker en värme och fyllighet till låtarna som saknas lite när musiken domineras av förinspelade elektroniska spår.

Detta är förmodligen bland de första spelningarna Kendrick gör inför en såhär stor publik, och i så fall märks hans ovana rätt tydligt. Det blir för mycket totalt substanslöst mellansnack och långa pauser där han bara blickar ut över publikhavet. Det förtar tempot en aning och leder till att setlisten känns lite fragmenterad, samtidigt så är det väldigt intressant att se en uppenbarligen förundrad Kendrick försöka smälta sin resa från att uppträda på små klubbar till att stå på en av Europas absolut största scener.

När stämningen blir lite mer allvarlig och bandet spelar Dying of Thirst följd av i, King Kunta och Alright så blir spelningen farligt bra. Det funkiga breakdownet i King Kunta översätts magnifikt till scenmiljö tack vare det kompetenta livebandet, och Kendricks flow är lika sjukt live som det är på hans album. Det är svårt att inte tappa hakan under Alright, då orden som bekant spottas ut i ett tempo som känns övermänskligt.

Compton avslutar hela spelningen, vilket kan tänkas vara ett märkligt val, men såhär i efterhand så känns det helt rätt. Kendrick ville förmodligen ge oss en lite mer lättsam spelning med upbeat stämning, och i en sån kontext är bitterljuva Compton verkligen pricken över i. Det finns egentligen ingen anledning att vara missnöjd, fans med olika förväntningar fick alla en liten bit av den Kendrick de ville ha, och det finns heller ingen anledning att tvivla på att han tids nog kommer kunna axla arenaspelningar av den här kalibern fullt ut. Kendrick lovar gång på gång att komma tillbaka till Roskilde, och när han gör det kommer han med all säkerhet att bjuda på en ännu bättre spelning än denna.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 307 [name] => Kendrick Lamar [slug] => kendrick-lamar [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 308 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 66 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 221 [filter] => raw ) )