Kendrick Lamar
Stockholm, 3/3 – 2018

Kendrick Lamar är mer än något en berättare. För visserligen har det alltid funnits en cinematisk kvalitet till hans ord och musik. Orden ”a short film by Kendrick Lamar” pryder omslaget till good kid, m.A.A.d city, och med ögonen stängda är det svårt att inte låta To Pimp a Butterflys narrativ måla upp intrikata scener i huvudet. Och även om en kunde ha önskat något av en tydligare röd tråd i artistens senaste alster DAMN. så gav Kendrick oss tillräckligt med många pusselbitar för att själva kunna konstruera en egen värld (vilket i sina mest extrema fall sträckte sig till teorier om att DAMN. bara var första släppet av ett dubbelalbum – men ack till vår besvikelse fick vi bara nöja oss med ett).

Inte så förvånande då att även DAMN.-turnén öppnar med en berättelse. Den uppmärksamma hörde redan på albumet att Kendrick smyckat sig själv med det nya aliaset Kung Fu Kenny – och det är med denna moniker som kvällens massiva konsert på Globen börjar med. På de tre skärmarna som finns runt scenen kastas vi in i en 70-talsdoftande film vid namn ”THE DAMN LEGEND OF KUNG FU KENNY”. “You are the one who will bring the glow back,” berättar en sliten guru till en Kendrick klädd i kampsportskläder. Under konsertens gång blir dessa klipp ett återkommande, osammanhängande och plojigt tema, men också en tydlig indikation på att kvällen kommer vara ett oerhört spektakel.

Till ljudet av Fox News-klippet som avslutar DAMN.s introspår BLOOD. höjs Kendrick upp på en plattform från under den avskalat dekorerade scenen. Han står hukad, iklätt vitt, och även om han ser ut som en Kung Fu Kenny känns hans andra alias King Kendrick mer passande när jublet ekar genom hela Globen. Massiva DNA. kickar naturligt igång konserten, han spottar sina verser med mer intensiv ilska än på albumet. En ninja ansluter sig till scenen som Kendrick tycks slåss mot med sina ord. Det är en massiv start som följs av ELEMENT., King Kunta och untitled 07 levitate. Det är omöjligt att inte gripas av både Kendricks energi och publikens ständiga extas. Ingen på sittplatserna sitter ner, publikhavet rör sig i enhetlig takt till den bedövande basen – Kendrick dirigerar hela Globen ensam på den avskalade scenen som framstår som hans tron. Det är ett startskott som cementerar Kendricks plats som en av de viktigaste figurerna inom hiphopen just nu.

Spektaklet slutar inte där. Efter en oväntad dip med två covers (varav 50% är playback) av goosebumps (Travis Scott) och Collard Greens (ScHoolboy Q), kastas vi tillbaka in i tiden till Swimming Pools (Drank) och Backseat Freestyle – båda trogna till originalen samtidigt som de upphöjs till fantastiska liveversioner, tack vare det dundrande livebandet som gömmer sig bakom scen. Senare under LUST. och Money Trees står Kendrick på en ny, liten scen i mitten av publikhavet. Under XXX. är han tillbaka på huvudscenen igen medan sirenerna i beatet både hörs och ses i sin paranoida helhet. Under PRIDE. flyter (!) han över scenen medan vattenliknande strålkastare gör hela Globen till ett akvarium – låtens redan psykedeliska dimension blir oerhört påtaglig. Varenda låt har en otrolig koreografi och scenspråk, varje minsta detalj något att beundra, och Kendrick missar inte en takt både i rappen och rörelserna.

Framför allt är det bara Kendrick vi ser på scen. Igen, scenen i sig är otroligt avskalad och ser ut som en träningshall. Den stora skärmen bakom honom det enda som tar bort fokuset från honom. Medan det å ena sidan ger mer plats åt enbart Kendrick att briljera och stå själv för sin musik måste denna frånvaro av allt annat å andra sidan kompletteras genom en oerhörd mängd playback. Många av hans egna verser spelas i högtalarna och Kendrick gör inget själv för att maskera detta. I vissa fall är det naturligt varför det måste lösas på detta sätt, men i andra fall är det tråkigt att han inte sjunger med i exempelvis refrängen till ELEMENT. eller introt till XXX., utan bara står där eller väntar sig att publiken ska göra hans jobb.

Ibland saknar en att faktiskt se det fantastiska livebandet som vi hör, att se Kendrick interagera med dem som ger låtarna en helt säregen, dynamisk kvalitet som annars inte finns på albumen. Det känns tråkigt att inte ha andra sångare eller rappare fylla i de luckor som han annars löser via playback. Det hade gett hela föreställningen en organisk helhet som den annars ibland saknar – det finns inget utrymme för improvisation. Visserligen tycks Kendrick ändå vilja förmedla att han är i centrum, att han är huvudkaraktären – ingen annan – i det spektakel vi upplever. I de flesta stunder, framförallt när han står helt ordlös efter Bitch Don’t Kill My Vibe och bara stirrar i ödmjukhet över publikhavet, känns det självfallet välförtjänt och mäktigt, som om att det inte finns något annat sätt att visa hans otroliga talang och vikt på. Kvällens sista låt innan encore blir föga förvånande HUMBLE., vilken vi får i två versioner – den första nästan helt sjungen av publiken efter första refrängen (både Kendrick och livebandet tystnar), och den andra i sin maxade helhet (som Kendrick varnar kommer vara “the loudest experience of your life” – tveksamt, men ett bra försök).

Vi bjuds till slut på den oväntade encoren i form av GOD. En ironisk låt efter HUMBLE., kanske, men som perfekt fångar temat för kvällen – Kendrick Lamar själv. Det känns på något märkligt sätt som att han med DAMN. verkligen hittat sig själv, att det skrämmande tvivel som präglade To Pimp a Butterfly har ersatts av en otrolig självsäkerhet som tillåter honom att i nästan två timmar, mer eller mindre, stå helt själv på scen och våga visa och säga att han kan vara större och bättre än någon annan artist här i världen. I vissa stunder är det svårt att inte vilja falla på sina knän och dyrka denna artist, i andra stunder hade en hoppats att han försökte se bortom sig själv. Det är dock en fråga en för en annan gång – för att citera Kung Fu Kenny: “Sit down, be humble.”