To Pimp a Butterfly är ett massivt album. 16 låtar som tillsammans blir nästan 80 minuter musik, med en feature-lista så lång att det skulle gå att skriva hela den här texten om bara det. Albumets sound påminner rent musikaliskt mycket om 90-talets hiphop á la Gang Starr eller Tupac Shakur, fast med en ljudpalett beståendes av traditionell jazz och soul. Kendrick lämnar därmed helt och hållet den Trap-trend som är rådande inom genren för tillfället, en trend som till viss del också återfinns på föregående albumet good kid, m.A.A.d. city.
Trots sina klassiska influenser känns skivan mer modern än nostalgisk, mycket tack vare den ambitiösa produktionen och sättet influenserna från 50-talsjazzen och 80-talsfunken hanteras. Ljudbilden är minutiöst detaljerad genom hela skivan, och gästmusiker som Thundercat och Flying Lotus tar Lamars musik i nya riktningar och till nya höjder. To Pimp a Butterfly skulle låta utmärkt även i instrumental tappning.
Det konceptuella elementet är ännu starkare och ännu mer mångfasetterat än på good kid, m.A.A.d. city. Dels är det ett personligt narrativ om Kendricks resa till framgång, från förorten och tillbaka, en historia om självhat, skuld och försoning. Dels löper en politiskt laddad röd tråd genom hela albumet, om institutionaliserad rasism, svart stolthet och spänningsfältet mellan den som lyckats göra en klassresa och de som blev kvar. Utöver personer av kött och blod finner vi djävulen (Lucy) och Uncle Sam som återkommande karaktärer i skivans persongalleri, ett exempel på hur To Pimp a Butterfly lyfter blicken från gatan och befinner sig på en mer analyserande nivå jämfört med Kendricks tidigare musik.
Ta till exempel öppningsspåret Wesley’s Theory, där Dr. Dre plötsligt dyker upp och säger ”Remember, anybody can get it, the problem is keeping it motherfucker”. Skådespelaren Wesley Snipes, åtalad och dömt till fängelse för skattebrott, får illustrera de informella barriärer som sätts upp för USAs svarta arbetarklass, vilka utan kunskap om skatterätt och bokföring kan bli hårt straffade av ett skoningslöst juridiskt system ifall de försöker nå framgång.
For Free? (Interlude) innehåller ett av albumets märkligaste och snabbaste flows, där Kendrick manifesterar sin rätt att känna stolthet och värdighet gentemot ett Amerika som vill förneka honom och andra afroamerikaner den upprättelse som vanligtvis reserveras för framgångsrika vita klassresenärer och karriärister. Den hysteriska ordföljden bryter ut i en spoken word-doftande ”refräng” där Kendrick deklarerar att ”This dick aint freeee”. Trots allt allvar och all socialrealism som serveras på albumet har Kendrick uppenbarligen fortfarande sinne för humor, vilket han också uppvisar i den krassa refrängen på Institutionalized: ”Shit don’t change until you get up and wash your ass nigga’”.
Men innan albumet hunnit så långt har vi redan passerat King Kunta, en låt som är så funky och dansant att det borde vara olagligt. Titeln är en referens till slaven Kunta Kinte som fick foten avhuggen efter upprepade rymningsförsök från plantagen där han arbetade, och titeln King Kunta illustrerar på det sättet dubbelheten i att vara ekonomiskt framgångsrik men samtidigt befinna sig under förtrycket från ett rasistiskt samhälle.
These Walls är en låt om sex, men även om att utnyttja sin makt och sin framgång för att få sex – frestelse är ett genomgående tema på To Pimp a Butterfly, och vare sig den är sexuell eller materiell så porträtteras den i slutändan som en själslig kamp, en kamp som intensifieras ju längre in i låtlistan vi kommer. Låten u är en alkoholdränkt, bitter, och aggressiv utläggning, full av självhat och hat mot andra: albumets dramaturgiska bottenpunkt, men för lyssnaren en artistisk och emotionell höjdpunkt.
Det lägre tempot framåt andra delen av albumet kan först vara lite svårt att smälta, men Kendricks själsliga resa och de dilemman han ställs inför efter hemkomsten till Compton är så välskriven och engagerande att det bara behövs en noggrannare lyssning innan andra halvan känns minst lika engagerande som skivans första del. Segern över demonerna nås till slut i en live-version(!) av låten i, antitesen till u, en uppmaning till självrespekt och stolthet som kontrasteras mot bristen därav i det fattiga Compton. Albumversionen är råare, souligare och faktiskt bättre än den polerade singeln. Den avslutas abrupt av en rastlös och oförstående publik som överröstar musiken medan Kendrick förgäves försöker mana konsertbesökarna att stanna upp och tänka efter.
Answer the question, how many niggas we done lost bro?
This, this year alone
So we ain’t got time to waste time my nigga
Niggas gotta make time bro
The judge make time, you know that, the judge make time right?
The judge make time so it ain’t shit
It shouldn’t be shit for us to come out here and appreciate the little bit of life we got left
Efter all den destruktiva energi och det gängvåld Kendrick sett hela sitt liv så vill han nu se något annat, kanske en sorts gemenskap, en enad förort som förmår göra motstånd mot det förtryck som drabbar de som växer upp där. Att rikta den negativa energin mot de som egentligen bär ansvaret för våldet, de som skapar det miserabla tillstånd som driver fattiga afroamerikaner till brottslighet, mord och självförakt. Kendrick menar att det självföraktet i själva verket tillhör någon annan, och vill byta sina kamraters dåliga självförtroende mot egenkärlek, tillåta dem att göra samma resa som han själv gjort. På så sätt kan han också vara stolt över sin egen framgång, först när den kombineras med en solidaritet gentemot det svarta Amerika.
Samtidigt vill Kendrick inte göra sitt budskap så pass enkelt för oss. Texten till The Blacker the Berry är delvis en kommentar på så kallat black-on-black-violence, och verkar ställa sig frågande inför hur de starka reaktioner som föds i och med vitt polisvåld mot afroamerikaner helt uteblir när människor istället dör till följd av ett system som får svarta att mörda andra svarta. Kendrick vill inte befria sig själv helt från ansvar för hur samhället ser ut, lika lite som han vill göra förorterna och de som bor där till renodlade offer. Kanske vilar ett ansvar hos alla här någonstans, men var börjar det och var tar det slut, och för vilka? I denna filosofiska balansgång får det inte glömmas att beatet till sagda spår är helt fantastiskt och kanske det hårdaste på hela albumet. Musiken negligeras som sagt aldrig, utan håller ständigt samma höga nivå som texterna.
Apropå referenserna till Tupac blir dessa mer än uppenbara under sista spåret Mortal Man. Hela albumet visar sig vara strukturerat som en sorts dikt Kendrick läser upp för Tupac själv, som svarar på några av Kendricks funderingar och delar med sig av sina åsikter, genom vad jag förmodar är inklippta bitar av andra intervjuer med den framlidna legenden. Resultatet blir ett ljudcollage som låter som en helt naturlig konversation. Det finns säkert många som tycker det här konceptet låter löjligt, men det är oerhört effektivt. När de sista raderna i konversationen avslöjar albumtitelns betydelse så är det en rörande och perfekt hopknytning av ett närmast perfekt album, laddat med både politisk och personlig mening, ett album som sammanlänkar det själsliga med det samhälleliga på ett naturligt och okonstlat sätt.
Tillsammans med good kid, m.A.A.d. city så ger oss To Pimp a Butterfly tillbaka hoppet om konceptalbumet som uttrycksform, något som är betydelsefullt och talar för sig självt, och som inte bara är ett pretentiöst sätt att skapa ett sammanhang för ett gäng musikstycken. Variationen mellan låtarna, hur egna de känns, mångfalden ämnen de avhandlar och hur bra de flyter in och ut ur varandra är inget mindre än häpnadsväckande.
Sista spåret ställer oss frågan om vi fortfarande kommer vara fans när the shit hits the fan. Men faktum är att ingen mängd skit i fläkten kan förringa precis hur bra To Pimp a Butterfly är. En milstolpe för hip-hopen i synnerhet och för populärmusiken i allmänhet.