Överraskningsalbum börjar bli en trött historia vid det här laget. Den korta rusningen av adrenalin vid överraskningen dämpas ofta av besvikelsen över den hoprafsade musiken som inte kan mäta sig med mer kalkylerade och förberedda musikprojekt. untitled unmastered. är lyckligtvis ett av undantagen från denna regel.
Kendrick Lamar är perfektionist, därför har han lagt in en brasklapp i albumets titel: musiken är inte värdigt en titel, inte ens värdigt att mastras ordentligt. Samtidigt är den paradoxalt nog värdig att släppas, till och med värdig att tryckas upp på vinyl. Syftet är förmodligen bara att sänka förväntningarna, som således är låga och redo att överträffas.
Och överträffas gör de med råge. Soundet är visserligen inte lika polerat som på någon av Kendricks tidigare album, men det det betyder inte heller att det rör sig om ett halvhjärtat laptop-projekt. En mängd sångare såsom SZA och CeeLo Green gästar albumet och Thundercats basspel präglar i stort sett alla låtar, vilket tydligen överraskade även Thundercat som inte visste om albumsläppet förrän dagen innan. Robert Glasper lånar sitt klaviaturspel till flera av spåren, och en imponerande flora av producenter, bland annat DJ Khalil och Terrance Martin, står listade. Ljudbilden sprudlar av jazz och fusion, tvärflöjt, akustiska trummor, smarta samplingar och trippiga syntar.
Det är inte en särskilt långsökt tanke att Kanye West inspirerades av de flytande och experimentella delarna av To Pimp a Butterfly när han gjorde The Life of Pablo, vilket kan ha färgat av sig på den första mer abstrakta halvan av det albumet. Freestyle 4 är som ett gensvar på For Free? (Interlude) med samma experimentella approach. Men där Kanye ibland kan framstå som stolpig och märklig får Kendrick de tvära kasten mellan olika genrer och stilar att låta organisk och obehindrad. untitled unmastered. borde på samma sätt rent stilistiskt vara en röra, en inkonsekvent blandning av genrer och idéer som krockar med varandra likt dåliga radiobilsförare på Gröna Lund, men istället flödar musiken som ett rinnande vatten.
Att kalla albumet just untitled unmastered. är alltså rent blygsamt skryt bara på produktionsnivå, och då har vi inte ens börjat beröra Kendricks texter och flow. Skillnaden i kvalitet är här obefintlig jämfört med förra årets mästerverk To Pimp a Butterfly. Texterna utgörs av betraktelser med samma passion och höga densitet: Kendrick har mycket att prata om. De religiösa undertonerna ligger närmare ytan än någonsin, hela albumet är dränkt i bibliska referenser och kristen apokalyps. untitled 01 08.19.2014. verkar gestalta hur Kendrick ber Gud om nåd på den yttersta dagen, och försöker presentera ett starkt case för att slippa bli fördömd. Ett annat återkommande tema är samspelet mellan sexualitet och förtryck i rasistiska stereotyper, ett tema som exemplifieras starkast av untitled 03 05.28.2013., och i det märkliga introt till hela albumet som låter som ett snuskigt telefonsamtal.
Albumet klockar in på knappt 35 minuter, och känns som en väldigt passande efterrätt, eller kanske en efterfest, till To Pimp a Butterfly. Kanske är det bara ett sätt att fira framgångarna tillsamman med sina fans, vilket skulle förklara utropet ”Pimp pimp hooray!” som återkommer mellan spåren. Kendrick får det att verka busenkelt att klämma ur sig ett suveränt album, och ett artisteri av hans kaliber är alltid värt att fira.