Kent
Bråvalla, 27/6 – 2015

Inget skynke som faller ned och inte heller någon bombastisk entré, något som på senare år blivit ett effektivt medel för Kent att piska upp stämningen med, direkt. Istället vandrar de rakt ut mot folkmassorna och vinkar glatt åt publiken som alltid sluter upp.

Tidigare i år firade bandet 20 år och med endast en spelning i Sverige i sommar är det som uppdukat för en gedigen genomgång av bandets enorma låtkataloger som rymmer allt från bombastiska allsångsnummer till låtar som öppnar tårkanalerna redan vid de första ackorden.  Det finns egentligen bara ett hinder – speltiden är ynka 75 minuter, vilket knappt gör det möjligt för bandet att göra nedslag i samtliga album.

Kent som legat i dvala sedan fjolåret då de släppte fullängdaren Tigerdrottningen, den elfte i ordningen, har inte turnerat sedan deras egna tillställningar i Kentfest ägde rum, även de förra sommaren. Att setlisten domineras av de senare årens utgivningar är helt och hållet rimligt, i synnerhet då bandet på senare år valt en tydligare elektronisk inriktning. Men att de nästintill kopierat förra sommaren gör att hela spelningen känns som en favorit i repris, utan vare sig vilja eller glöd. Visst, även ett band som Kent måste ha en dag på jobbet någon gång, men det känns oerhört fantasilöst att inte komma upp med en större variation än de låtar bandet turnerade med förra året. När de redan på förhand bestämt sig att kopiera fjolåret blir det onekligen som att trycka på autopilot och casha in.

Uppbackad av en kör, även i år bestående av Naomi Pilgrim, Miriam Bryant och nytillskottet Carolin Wallin-Perez, fortsätter bandet dock bevisa att albumet med det Nightwish-inspirerade omslaget är kraftigt underskattat. Men det river aldrig några murar, i synnerhet inte när Godhet framförs utan Beatrice Eli.  Istället blir det radiosingeln Ingenting, allsången i Utan dina andetag följt av den eklektiska stämningen i 999 som i slutskedet höjer stämningen från gubbigt trivselhäng till det mäktande arenaband Kent blivit med åren.

Och det är sifferkombinationerna som gör sig bäst den här kvällen, i en rosa-lila himmel seglar 747 ut, högt över molnen. Drivet i mellanpartierna är årets bästa hångelmoment. Där och då spelar det mindre roll att kvällen kantats av en trevande start, fantasilös setlist och stundtals oerhört burkigt ljud. När det sista ackordet lagt sig, kollar jag på klockan, det är 8 minuter kvar. Alla vet vad det betyder, med eller utan konfettiregn är Mannen i den vita hatten (16 år senare) ett av de bättre sätten att avsluta en konsert med. Så även nu.