I någon tråd på Kentforumet pratade Jocke Berg om vikten av en bra text. Han skrev, något parafraserat, att en bra text inte ska kunna stå för sig själv utan måste existera i symbios tillsammans med musiken, tonfallet, betoningen. Det har dock aldrig stoppat otaliga diskussioner och trådar om vad varenda låt betyder. På ett klassiskt Kent-album är texterna alltid i centrum och mystiken kring dem alltid närvarande, inbjudande till alternativa tolkningar och versioner, nästan omöjligt att lämna ifred och se som en del av en helhet. På Då som nu för alltid är det nästan likadant. Det kan inte hjälpas att läsa in alltför mycket i just texterna, som när Jocke sjunger ”Vi är inte längre där / Vi är nån annanstans / Du kan inte följa med / Inte följa med nu / Dit vi ska gå” och man tänker att det handlar om slutet, slutet på en era. Men det finns en skillnad mot det där vanliga suget på dechiffrering. På Då som nu för alltid är texterna inte så klassiska – och det är just det som är så spännande. De är inte särskilt mystiska eller mörka. De är öppna, utelämnande, mogna, och hur mycket man än vill att albumet ska handla om slutet, om fansen, om de här 26 åren, så gör det inte det. Det handlar om Kent – om alla beståndsdelar tillsammans.
Albumet följer den väg deras senaste släpp sedan En plats i solen banat ut för dem. Mjuka syntar, en stadig takt, närvarande om än diskreta gitarrer, Jockes röst som backas upp av kvinnokörer. De öppnar albumet med Andromeda, en låt som skulle kunna tolkas som politisk, i linje med tidigare Tigerdrottningens tema, men nog snarare gäller en kärlek. De refererar till Eskilstuna, spökstaden, över en fantastisk kör (som för övrigt består av Naomi Pilgrim och Carolina Wallin Pérez, kanske mest känd för sina fina Kent-covers). Politiken som fick ta så stor plats tidigare har här lämnats över till något mindre och mer internt, lika brännande aktuellt men utan den mobiliseringskraft de antagligen trodde att de hade förut. Det handlar inte om omvärlden.
På deras absolut sista album någonsin handlar det mer om fansen men ändå inte om fansen, om ett möjligen kraschat förhållande, om minnen i Mannen i den vita hatten-liknande nostalgiskt format. De blandar elektronisk pop med tickande trummor i Tennsoldater, Tillbaka till samtiden-soundet med perfekta gitarrslingor och ett medryckande beat i Förlåtelsen, lite publikfrieri i Falska profeter och en släng av det ”gamla” Kent med en touch av rätt tveksam 80-talsarenarock i Gigi. Det alla spår har gemensamt är hur tydligt skelettet i arrangemanget syns genom lagren, hur organiskt de växt fram. Markus Mustonens ständigt pricksäkra trummande är där som ett stadigt hjärtslag och kläderna låtarna bär är i princip alltid perfekt uppbyggda. På något sätt lyckas alla låtar, trots iklädda olika utstyrslar, bindas ihop genom ursprunget av samma genuina takt.
Då som nu för alltid är försiktigt och stundtals anspråkslöst, men fortsatt levande, ett vackert åldrande. Spåren besitter inte samma slagkraftighet som på tidigare album, eller samma stora känslospektrum, men de lyckas fortfarande förundra. Där hoppet om en avslutningslåt värd namnet, tänk 747 eller Mannen i den vita hatten, krossas och ersätts av någonting helt annat gör Den sista sången entré. Det är en helt fruktansvärt vacker och personlig låt, öppen om någonting som gått sönder. Men det är inte ett avslut för fansen, trots att det är den sista låten på det sista albumet, och det är det enda sättet det skulle kunnat vara på. De hade kunnat skriva något åt oss som i den här kontexten bara skulle blivit klyschigt, kanske avsluta med det klassiska ”Tack som fan”, men det gör de inte. Det ligger där, såklart, och andas underförstått – men det handlar inte om oss. Det handlar om dem. Som Jocke skrev där i Kentforumet någon gång för flera år sedan:
Det enda vi är säkra på är att denna samling låtar innehåller essensen av det som är (råkade bli) kent.
Nämligen 5 stackars tuna-bönder som när de spelar tillsammans lyckas fly från den onda världen utanför i några futtiga fantastiska minuter. Igen.
Och det otroliga är att vi har det där som inte kan köpas eller plankas. Ett eget sätt att låta. Det klantiga soundet.