Live

Kent
Kentfest, 15/6 – 2014

Publicerad: 16 juni 2014 av Magnus Olsson

9

Gärdet reflekterar de småstadsvibbar Kent så gärna visualiserar; de grådassiga radhusen som tornar upp sig reflekterar både tomhet och smärta. Med Tigerdrottningen i ryggen fortsätter vi en resa i ljudlandskap regisserade för Depeche Mode. Mirage är den tydligaste förpackningen av Basildons ädla syntmattor på år. Men det är inte ljudvågorna som för tankarna till de brittiska synthjältarna, det är Jocke Berg. Varje rörelse påminner allt mer om Dave Gahan; hans yviga armar, skinnjackan från Saint Laurent och blicken. Aldrig tidigare har Jocke Berg haft lika mycket pondus, osat lika mycket sexgud och utstrålat ödmjukhet på samma sätt. Att passera 40-sträcket är trots allt inte så illa. Åtminstone inte för en rockstjärna. Likt ett fint vin från Provence åldras han med värdighet, precis som sin röst som låter klar, arg och smärtsam på en och samma gång.

Redan i Petroleums inledande ackord har Kent börjat bygga upp vad som senare blir suggestiv och mörkt elektroniskt glitter. Duetten med Beatrice Eli och Röd-godiset Hjärta bygger vidare på den inslagna vägen med samhällsmedvetna texter som Tigerdrottningen lagt grunden för. Basen dunkar högt samtidigt som vi tuggar i oss kritik, kärlek och ensamhet. Vi sjunger om sista kvällen med gänget och att hitta rätt när rocksymfonier och radiohits krigar om utrymmet. Stämning är eklektisk ”när Jock Berg spottar” ur sig verserna i senaste singeln La Belle Epoque inför en übertaggad publik.

Det regnmoln som får Karlbergsvägen att glänsa som baren på Tranan driver in i en låt om Sveriges största folksjukdom, cancer. B-sidan M har plockats fram och kryper sig långt innanför skinnet med textraderna ”det verkar så enkelt vännen / ändå är det så obegripligt svårt” samtidigt som regndropparna rinner längs våra kinder. Hur mycket konfetti som än flyger i Mannen i den vita hatten (16 år senare) är det här utan tvekan den mest gripande rekvisita en låt kan få. De ångestfyllda gitarrerna andas hopplöshet och regnet porträtterar det hopplösa i livets slut. 

20 år in i karriären är Kent mer än bara arga. De står ödmjuka men betonar allvaret av våra handlingar. Något i stil med ”I år är det val, ni vet vad ni måste göra, ni måste rösta ut Sverigedemokraterna och deras nationalistiska agenda” vädjar Jocke innan han berikar mångfalden med Sverige.

Sifferkombinationerna 747 och 999 värmer upp de frusna själar som nyss dränkts av regnet innan paradnumret får allt och alla att explodera. Mannen i den vita hatten (16 år senare) är bättre än alla nyårsfyrverkerier, alla dagar i veckan. 25 000 personer detonerar i textraden Men älskling vi ska alla en gång dö”. 2014 finns det inga som helst tvivel om vilka som är Sveriges största rockband. Kent står stadigt på tronen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 36 [name] => Kent [slug] => kent [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 37 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 138 [filter] => raw ) )