Kent
Stockholm, 15/12 – 2016

När Kent i mars detonerade bomben – slutet var här – började jag skramla ihop mina sista önskningar i form av spellistan ”kents sista turné”. Innerst inne visste jag nog ändå att förhoppningar om En helt ny karriär och Ingenting någonsin förmodligen skulle grusas. Kent har aldrig blickat bakåt, snarare varit en progressiv kraft framåt i mörkret. Inte heller kom deras sista turné att bli en egen hommage – Kent är långt ifrån ett Greatest Hits-band. Till trots ett samlingsalbum med namnet Best of, men dess omslag ser är mer som en hyllning till fansen än en påfyllning till kassaskåpen, även om det ena inte utesluter det andra.

Hela turnén vilar på bandets senaste giv: Då som nu för alltid. Där framkallar de första sekunderna samma rysningar längs ryggraden som bandets avskedsvideo. Vetskapen om att varje sekund, varje ackord och varje ton är ett steg närmre slutet gör att man hoppas att det finns några extraverser att slänga in. För de flesta här ikväll är Kent betydligt mer än ett band – de är en del av ens identitet och ens existens. Och låtar som Vi är inte längre där borrar sig allt längre in i bröstkorgen.

Givetvis serveras hits på löpande band, men den största nostalgiupplevelsen äger rum bakom bandet. De stora skärmarna, där Jockes bror Adam Berg fått skapa innehållet, rymmer både vita tigrar och hästen från Tillbaka till samtiden. Däremellan slukas vi av lågorna och kärleken i Utan dina andetag, matas med en Kraftwerk-inspirerad Musik non stop och en spegelbild av publiken i Jag ser dig.

Bandets tydliga estetik har alltid gått hand i hand med musiken, men aldrig på den här nivån. När vågorna på skärmen sköljer över oss görs det i symbios med en vägg av gitarrer, Mustonens flitiga hamrande bakom trumskinnet och beroendeframkallande syntmattor. Men framförallt är det en känslostorm som sveper ned från scenkanten genom varje låt. Inte minst genom ett tal där Jocke Berg deklarerar sin kärlek till sina bandmedlemmarna och ett tårögt tack till publiken.

Apokalypsen är nära. Men det finns förmodligen inget mer passande sätt att ta farväl än med Mannen i den vita hatten (16 år senare) – låten som är hoppet, dödslängtan och allt det där emellan. Den smäller lika högt i dag, men med betydligt mer smärta – vilket gör att efterföljande Den sista sången blir en självklar landningsplats och tåröppnare. Det är aldrig lätt att ta farväl. Speciellt inte av Kent – de är så mycket mer än bara ett band.