Kent
Tele2 Arena, 24/8-2013

Stockholm slår på stort, ytterligare en arena av gigantisk mått reser sig upp och förminskar vår tidigare nationalarena till att bli den golfboll som Globen ofta fått jämföras med. Och det finns något magiskt med att höra dryga 80 000 handflator mötas, men känner jag publiksnitten för Stockholms toppklubbar rätt så kommer stolarna stoltsera med sin ensamhet bara veckor efter det här invigningskalaset. Men här och nu suger vi på karamellen. Det är inte Robyns robotdans eller Lasses vemod folk samlats för, den här kvällen handlar allt om Jocke Berg & Co. Till och med i inledande 999 vibrerar det lätt i luften och i textrader som ”Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar” lyfter vi lätt mot atmosfären. Nästan så att vi ruckar på taket.

Det här är Kents första och enda spelning det här året, och jag som tyckte att Sveriges största rockband gick på autopilot förra sommaren får svar på tal. Jävlar vilken urladdning det här är. Årets första och enda timme Kent osar mer än visioner om att bli ett U2 eller Depeche Mode. Men visst, kvällens låtlista är kanske inte den fagraste de stoltserat med, men den här kvällen är trots allt ett invingningskalas, så vem hade egentligen förväntat sig något annat än en hitkavalkad?

Framförallt förtrollas jag av den gnälliga och bittra röst som Jocke skakat fram. Lite som om han tar oss tillbaka till Isola. Men det är inte bara rösten som andas 1997, det är ångestdrivande gitarrmoln som slungas ut. Som vi saknat det här. De suggestiva ljudmattorna som når våra öron i Utan dina andetag skriker och river. Ibland för mycket, ibland för lite.

I Sjukhus river de upp sår, smärtsamma sådana, Jocke sjunger om tunga dörrar och  sjukhussängar. Allt jag ser är de likbleka väggarna på Karolinska och bara påminnelsen om att jag varit i helvetet och vänt får mig att rysa av obehag. Allt det där man vill, men inte kan säga när himlen är som mörkast finns i den där låtjäveln. Att dess komposition med elektronisk svärta gör att den vecklar ut sig i de mörkaste av vråar ger upplevelsen lite mer tyngd. Det blir kanske inte ärligare än så här?

I övrigt osar det  inte mycket av bandets elektroniska sidospår, men när syntharna väl tar plats svartnar det. Ingenting må vara sönderspelat radiogodis vid det här laget, men utfallet den här kvällen är makalöst. Inte magiskt. Jublet stiger lite extra i andra refrängen ungefär samma decibelnivå som när Jocke berättar att ett nytt album ska spelas in. För första gången framför de Ingen kunde röra oss, låten som bandet tillägnat ROKS. Att avslutningen innehåller extra verser, konfettiregn, allsång och något om en man i en vit hatt vet vi vid det här laget. Vi vet också att det är svårt att överträffa det, så även ikväll.

Foto: Sandra Johnson. Fler bilder hittar du här.