Kent the fans – Sveriges mest hängivna fans

På många sätt är Kents Best of-album ett av de viktigaste uttryck bandet gett luft åt. Det är inte så mycket att de föll för normen att göra ett sådant album, vem bryr sig ens om sådant längre, utan på grund av albumomslaget. Albumomslaget är jag, det är vi, det är alla som krampaktigt hållit någon annans hand under Mannen i den vita hatten. Genom Best of gav de oss det utrymme vi förtjänar – vi som är anledningen till att de kan köpa sina bostadsrätter och sina Christian Poell-jackor, vi som varit luften under deras vingar. Det handlar egentligen inte om pengarna, utan om tiden och hängivenheten, om antalet timmar i köer till konserter och antalet snurr på alla skivor. Med Best of fick vi den platsen, ett slags slutgiltigt, synligt erkännande inte bara inför bandet utan inför allmänheten – att utan fans är ett band nästan ingenting alls.

Kentfamiljen, eller Kent the fans som de numer föredrar att kallas, har funnits i olika skepnader och med olika medlemmar i nästan tio års tid. De går på alla konserter och i princip alla som någon gång sett Kent har en egen bild av dem. De har varit som en urban legend – genom internetforum, under kötimmar och via generellt skvaller har bilden av dem som bossiga, otrevliga elitister spridits så till den grad att det nästan etablerats som en sanning. Kontrasten som sker när man jämför den bilden av dem med deras Twitterkonto, kentthefans (en direkt blinkning till kents egna Twitterkonto Kenttheband), är kolossal. På Twitter är de så gulliga, stöttande och snälla att alla rykten jag hört om dem verkar nästintill löjliga i jämförelse. De är intressanta, mycket på grund av just den kontrasten, mycket på grund av att de i vissa svängar blivit som en symbol för Fans. Vi pratar i en Messenger-chatt om rykten, om Kents betydelse och om deras eget turnerande.

Foto: Frida Lindblom

För många kan det ses som helt otänkbart att totalt viga ett par månader vartannat år eller så åt ett band, men för KTF finns det knappt något annat alternativ. Emeli Hebrant har sedan hon började jobba haft ett ”fullkomligt normalt sparkonto som heter ’Jocke Bergs lön’” där sparandet till turnén samlas, när Paulina Loutchko har frågat sin chef om det skulle gå att ordna med ledighet har det låtit ”bara för att du har ett jobb ska du inte inte kunna gå på Kent!” och Gabriella Andersson har tidigare sagt upp sig om hon inte fått ledigt inför en turné. Trots att omgivningen kommer med blandade reaktioner, som allt som oftast är positiva och stöttande men ibland dömande, verkar konsensus vara att omvärlden i stort inte spelar någon roll – i deras resor finns bara kärleken till bandet och varandra. Oavsett hur knäppa folk tycker att de är, oavsett hur mycket frågor de får om prioriteringsordern i deras liv. Vissa åker till New York en gång vartannat år, medlemmarna i KTF går på Kent. När Jozefin Omberg säger ”IBLAND när man sitter och fryser utanför någon jävla arena i Finland undrar man varför man inte kunde vara normal och bokat en solsemester i Dubai istället” märks det att uttalandet är inlindat i en självironi som kulminerar i Emelis kontrasterande uttalande att ”jag skulle inte byta det här mot något i världen”. Alla håller med. Det är slitigt men värt det.

Kommer det någonsin finnas ett band som Kent igen? Om ni tänker både individuellt för er själva och i det stora hela.

Frida Lindblom: Nix. Har aldrig känt så här för något annat band? Och med tanke på att de fanns med en när en utvecklades till en egen person, och på så sätt liksom oundvikligen blev en del av en själv, kan jag inte tänka mig att något annat band skulle kunna fylla en sådan plats.

Emeli: Ingenting kommer kunna ersätta Kent för mig. De kom till mig när jag var så liten och blev en naturlig del av mig och ingenting annat kommer kunna ha den påverkan på mig igen tror jag. De välvde om allting liksom.

Paulina: Jag har inte haft den relation jag har till Kent till något annat, de är liksom som ett hem för mig och inget annat kommer kunna betyda samma sak eller göra samma sak för mig. Och vill inte ha det heller! Skulle aldrig orka lägga all den energi man lagt på Kent på något annat heller.

Felix Sjöberg: Sen allmänt för andra… kanske? Den magnituden som Kent har skapat bland sina lyssnare tror jag däremot vi kommer få vänta många år innan något annat band eller någon artist kan skapa.

Tror ni att de kommer återförenas?

Paul-Luis Ljunggren: Nix. Om de skulle våga blir det kaos.

Felix: Det skulle vara pinsamt nu när de gjort en så HIMLA stor grej av avskedet. Då får man fan inte köra reunion.

Gabriella: Plus att de är så noggranna och perfekta med allt det gör, helt säkra på vad de vill göra och hur och alltid gjort det de velat.

Jozefin: Grejen med Kent är ju, att allt de gör, man ba ”Ok, det är Kent”. Om de skulle göra värsta grejen av att göra comeback om femton år skulle man ba: typiskt Kent!!! De kanske skulle göra en supersnygg upp ur graven-video. I sådana fall får det vara om lååång tid.

Paul-Luis: Ja, alltså Kent i rullstol-länge.

Foto: Gabriella Andersson

Vad finns det för myter kring er som ni vill slå hål på?

Gabriella: Folk tror alltid att jag slår ner andra som är före, det är bara det att jag är snabbare på att springa. Men annars har folk trott att jag slåss med knogjärn, gjort krokben på folk som springer om, krossat en tjejs fot med ett kravallstaket. Och att jag bryter folks fingrar om de håller i kravallen när de står på andra raden. En gång gick det ett rykte om att jag sagt att jag har cancer för att få ”privilegier” från crewet.

Jozefin: Det finns ju någon myt om att alla vi skulle komma från fett rika familjer och att ingen finansierar turnén själv.

Emeli: Vi är liksom vanliga personer som jobbar eller pluggar och sparar vår semester för att kunna göra det här.

Jozefin: Folk verkar glömma att det oftast är typ två år mellan varje turné, då hinner man ju spara ihop en del pengar! Uppfattar det ofta som att många andra fans jämt står helt handfallna och överraskade när en ny turné släpps och ba ”åh nej jag har inga pengar att köpa biljetter för” och så kan det ju vara, men alla vi har ju alltid börjat spara inför nästa turné i princip när den förra tagit slut, och då slipper man den där situationen.

Jag har tittat runt lite på internet efter rykten om er och hittat bland annat just det där ”pappa betalar”, att ni är ”motsvarigheten till Jesus och hans tolv lärjungar eller någon slags Charles Manson-sekt” men också ”jättesnälla bara man ger dem en chans”. Kommentarer på de två påståendena?

Jozefin: Nej men alltså.. Jag fattar att det vi håller på med är helt obegripligt för utomstående. Att man tycker att det känns som en sekt.

Frida: Vi är faktiskt ganska snälla. Och en sekt? Ja jo, inte långt ifrån kanske!

Felix: Sure att vi umgås väldigt intensivt med varandra och gör samma saker hela tiden, har ett övergripande gemensamt intresse osv. Men kom igen.

Gabriella: Ja alltså folk tror att vi är jätteelaka och dryga och otrevliga, men det är nog bara för att vi bara hänger med varandra i köerna, i och med att vi är så många. Medan andra pratar runt mycket i kön, men bara de pratar med oss brukar de säga ”men ni var ju trevliga”.

Paulina: Men tror Twitterkontot hjälpte att få oss att verka lite mer… avslappnade och mindre elitistiska?

Paul-Luis: Det var väl någon som nämnde det nu under turnén väl? Kentfamiljen var riktiga as men kentthefans verkar roliga.

Foto: Emeli Hebrant

Vad tror ni att de föreställningarna bygger på då?

Felix: Jag tror det kan finnas elitistiska tendenser kvar, vi kanske inte alltid har framstått som jordens härligaste fans. Läs: typ folk som köar till Håkan och har värsta festen där alla får komma och spela lite gitarr och ta en kall.

Jozefin: Jag kan ju, som en person som sett Kentfamiljen utifrån innan jag blev en del av den, säga att det ju kändes fett jobbigt att det var ett stort, rutinerat kompisgäng som la sig ner längst fram och höll alla najs platser åt varandra…

Paulina: Vi är riktigt härliga och roliga! Men vi är ett så stort gäng så är inte som att vi går runt och pratar med alla andra i köer liksom. Det vi gör tar ganska mycket energi och att umgås så som vi gör tar också energi, man har inte direkt ork att lära känna massa nytt folk? Men det kanske kan tolkas som lite otrevligt eller något?

Frida: Ibland har det känts som att folk anser att vi som är så många och åker runt på de flesta spelningarna som grupp borde anta någon form av kamratstödjare? Men vi är ju bara helt vanliga kompisar som åker på Kent!

Emeli: Tror också det är enklare att framstå som snällare och mer sympatisk när folk får se bilder och text från en på ett annat sätt än när det ryktas runt att det finns en grupp fans som går på allt och tar platser längst fram jämt! Mer mänskligt liksom. Vi är faktiskt bara helt vanliga fans som går på alla spelningar. Man tycker ju liksom inte att man är nån elit bara för att man går på alla spelningar, man gör det för att det är det roligaste och bästa man vet att göra med sina kompisar.

Vad innebär det för en grupp människor att leva så tätt inpå varandra i, vad jag tänker mig, rätt pressade situationer?

Frida: En kan tänka att det skulle göra att en tröttnar på varandra, men när vi har våra hemma-dagar är ni de enda jag vill hänga med ändå.

Emeli: Jag har så jävla tråkigt i veckorna, vill faktiskt gå på Kent varje dag.

Paulina: För det mesta är det härligt att få va med er i alla fall. Ni är mina favoritpersoner.

Jozefin: Innan den lediga helgen tänkte jag ”inte en chans att jag umgås med KTF nu när jag ska vara ledig” men det slutade ju ändå med att vi hängde varje dag. Vi är ju faktiskt bästa kompisar.

Frida: Det är klart att en vill slita sitt hår ibland eller gömma sig i sovsäcken med öronproppar, men mest tycker jag att det är väldigt härligt!

Felix: Jag skulle inte vilja göra det här med någon annan.

Paul-Luis: Jag skulle vilja att folk städade bättre i kön. Annars är det fan… Umgängesgoals?

Foto: Emeli Hebrant

Vad tycker ni egentligen om att de avslutar med Den sista sången?

Paul-Luis: Egentligen är det blasphemy i och med att Mannen i den vita hatten avslutat senaste 10 åren men den passar riktigt bra så den får min blessing.

Emeli: Det är så JÄVLA fint och vackert men samtidigt fullkomligt heartbreaking.

Felix: Innan turnén trodde jag den skulle avsluta ordinarie set och att Mannen i den vita hatten skulle vara sista sista. Men det är fint utfört och även om Mannen är en mycket bättre låt finns det ingen som passar bättre att avsluta med på sista turnén.

Emeli: Det är bara Jocke jävla Berg som skriver en jävla låt som heter Den sista sången och spelar den som sista sång. Älskar den jäveln för det.

Jozefin: Så fint när dom vänder sig om… när barnen på skärmen vänder sig om och går.

Emeli: Det är något i symboliken att de vänder ryggarna till och barnen går som gör det helt fruktansvärt, att snart går de ifrån oss, för alltid, och kommer aldrig komma tillbaka. RIP hjärtat.

Slutligen, för att distrahera tankarna från Den Sista Gången: ett urval av Ledsna Jocke-citat som Jocke faktiskt skulle ha kunnat skriva, valda av Kent the fans. 

Jag tänker inte på dig
Jag tänker på inte dig

— Jocke Berg (@LedsnaJocke) May 27, 2015

När solen inte når in, när röster inte hörs. Då vet man var man är. #ensamhet

— Jocke Berg (@LedsnaJocke) May 6, 2011

När vi tävlar i sorg är en vinst en så jobbig förlust.

— Jocke Berg (@LedsnaJocke) February 25, 2014

Precis när jag dig slutar sakna är det dags att vakna.

— Jocke Berg (@LedsnaJocke) October 12, 2016