Kent försöker aldrig göra något mindre ambitiöst än en platta som kan definiera ett liv. Det är anledningen till att de aldrig skulle släppa ett helakustiskt album, som några fans alltid önskar, för det är inte tillräckligt enormt. Hur pretentiöst det än må låta så är det kanske själva anledningen till att de inte bara fortsätter vara Sveriges största rockband, som de själva utnämnt sig till sedan länge, utan också Sveriges mest romantiska rockband. Tigerdrottningen är ännu ett i raden av briljanta album med till synes oändligt många minnesvärda texter och perfektionistisk (om än inte alltid perfekt) musik in på varenda sekund.
Det börjar som jag vill att det ska: med något nytt. Mirage låter precis rätt för Kent 2014. Det är en hypnotiserande känsla som får låten att snurra vidare. Sången, körerna och syntharna ger den en modern soultouch och den individualistiska texten står i en skön kontrast till albumets övriga tematik. Sett över albumets gång är det dock ofta som ljudbilden känns igen. Var är vi nu? är en ballad som inte hade gjort bort sig på Du & jag döden. Det som numera är känt som Röd-soundet representeras av Skogarna, en låt av sann storstadsångest, och Godhet, en fantastisk duett tillsammans med Beatrice Eli som kompletterar Jockes röst bra mycket bättre än andra duettpartners gjort genom åren. Simmaren och Den andra sidan doftar så mycket av Kents 90-tal att de, satta ur sin kontext, mycket väl hade kunnat misstas för att höra hemma på Hagnesta Hill. Ändå känns det så logiskt att de är skrivna just nu och ligger tillsammans på just detta album. De handlar mycket om tiden och döden. “Varför ökar tiden farten ju mindre av den man har kvar?” undrar Jocke på Simmaren. “En gång var vi miljonärer, när vi hade all tid i världen” konstaterar han strax därpå i refrängen till magnifika Den andra sidan, en avslutningslåt av den klass vi är vana vid från tidigare album. Maktlösheten inför tiden genomsyrar Tigerdrottningen mer än något annat Kentalbum och det märks att de är äldre nu. På gott och inte på ont, det vill säga. Jocke har massor att säga om saken, så klart. Men det var inte självklart att det var det här de skulle göra.
Efter att ha gjort en karriär på att fnissa sig igenom formaliteter, såsom presskonferenser, intervjuer och sociala medier, hade de kunnat göra praktiskt taget vad som helst och kunnat gömma sig bakom fnissandet. Efter Kentmobilen och Kentvinet, vem hade egentligen blivit förvånad om de startat Kentpartiet eller släppt serietidningen Kent & Co? Givetvis uppföljt av några stenseriösa uttalanden och några självironiska twittranden. Därför är det nästan oväntat att de inte drunknade i sin självmedvetna sarkasm utan släppte ett album där de lyckats hitta ännu en ny sida av myntet Kent. Eller egentligen inte oväntat alls – de har ju aldrig förstenats, men efter En plats i solen (som mest var ett hopskrap av det som inte kom med på briljanta Röd) och Jag är inte rädd för mörkret (den snällaste riktning de kunde tagit) steg ändå oron för att de skulle ha blivit bekväma och att idéerna börjat sina. Den fristående singeln Ingen kunde röra oss, det sista släppet före Tigerdrottningen, var egentligen mest en enda stor Kent-klyscha och långt ifrån det skarpa utmanande band som man aldrig visste vart man hade. Den otroliga innovationshungern tycktes ha försvunnit på bara ett par år.
La belle époque, där de inte alls rörde sig mot Coldplay-episk stadiumrock, var därför lika oväntad som den var nödvändig. En första singel som inte strök fansen medhårs utan var ett tydligt nytänk. De hetsiga fiolerna mot de många Jocke-rösterna som ger honom tonen som hos en robot. Den rättframma uppräkningen av problemen i “det nya kalla Sverige”, som en Ode to Aftonbladet. Det var oväntat, för Kent hade inte varit så tydliga med sin samhällssyn sedan de utropade sig själva till “arbetarklassens seger över borgarbrackorna” 2003. Kom då ihåg att diskussionerna gick vilda för bara ett par år sedan om huruvida de själva hade gått och blivit borgerliga, i samband med texten till Isis & Bast. Hur tydliga de blivit med sin agenda kan tyckas vara en ganska snäv sväng. Kanske är det sprunget ur en 40-årskris där de insett sin polariserande maktposition som en av de få som faktiskt hela Sverige verkar lyssna på. Som om de tänkt “fan, vi kanske ska ta och göra något åt den här skiten ändå”.
Att Jocke är mer rakt på sak är spännande, för det är som att han då testar nya stigar. Vissa andra stigar kan kännas lite väl upptrampade. På Din enda vän sjunger han “du håller mig som ingen annan, i en värld som är hopplös och sjuk” och jag tänker att jag har hört exakt samma rad i minst fem andra Kentlåtar genom åren. Strax efter den texten briserar låten i ett “woah-aoh” i något slags snuskigt Bastille-manér och framkallar små rysningar av obehag. Det är en bra låt, men Kent är mindre spännande när de försöker få ensamma nätter att låta som rockkonserter än tvärtom. På Tigerdrottningen låter de mindre stadiumrock och mer personliga än på deras senaste album, det är bra. De gör låtar som passar väl in i Sverige 2014, det är också bra. Men självklart har Kent inte förvandlats till en propagandamaskin, eller ens till några som främst sjunger om samhället. De är fortfarande Sveriges mest romantiska rockband.