Det går inte att föreställa sig hur det känns att lyssna på Killers Walk Among Us debutalbum för de som kände och älskade Stefan Holmberg. För oss andra blir det annorlunda.
När skådespelaren Philip Seymour Hoffman gick bort i början av februari tittade jag på flera av hans filmer de nästkommande dagarna. Eftersom Hoffman ofta spelade utstötta, sjuka och ensamma karaktärer blev effekten av en sådan inzoomning stor: att se honom ta heroin i Before the Devil Knows You’re Dead med hans tragiska bortgång i närminnet gjorde att hotellrummet i scenen krympte ihop. Det finns en oerhörd tyngd i att se vad som en gång varit med nuet – facit – i bakhuvudet, inte minst om de berör varandra på det sätt som sker i Sidney Lumets film.
Det tog tio år för Stefan Holmberg att tillsammans med Susanna Brandin, Mathias Sjögren, Vera Westberg, Pontus Palmgren och Emelie Gunnarsson skriva ett album som i kontexten antar formen av ett livsverk; ett testamente och en sammanfattning av vad en människa kan vara. När den var färdiginspelad valde Stefan, i början av januari i år, att lämna livet. Killers Walk Among Us självbetitlade fullängdare – deras första, deras sista – är på så sätt ofta lika fruktansvärd som den är varm. Det är ett verk som inte kommer att glömmas bort, för dess bakgrund men också för att dess emotionella emfas gör den till en Broder Daniel-motsvarighet för nya generationer.
”Won’t you take my hand / Let’s do this”, vrålar han på inledningsspåret Bonjour tristesse och bandet skruvar upp intensiteten till ett stridsvrål. Trummorna faller ner som en bombmatta. Den är en definierande låt som fungerar lika delar som en kraftsamling och ett fullt rimligt tips till konsumenten om att hitta någon att ha bredvid sig under de kommande nio låtarna. För sedan börjar det ju, på allvar. I efterföljande Quitter Happier vädjar Stefan om att inte ge upp om honom och upprepar ”It takes more for me you know”, en rad om psykisk ohälsa som många kan känna igen sig i, som är så stark att den inte på något vis behöver utsmyckas för att bära crescendot.
Både i den låten och på den icke-subtila We Will All Die (fans av blås-emo i stil med Moving Mountains, notera) finns det rader skrivna i imperfekt om att försvinna. Det gör Killers Walk Among Us till en komplicerad, mångfacetterad historia. Ofta är albumet så dramatiskt att det nästan kollapsar över sig självt, känslor som signalerar här! och nu!, men så finns det även små snuttar där Stefan verkar vaka som ett spöke över sin egen skapelse. Livet och döden är förstås aldrig åtskilda – det första ökar i slag i den senares närvaro – och här faller ljuset över symbiosen på ett oförglömligt sätt.
Från Ramberget ser jag allt som någonsin hänt oss är en vänskapshyllning av astronomiska mått, ett musikstycke som kommer få dig att vilja ringa dina närmaste vänner för att höra att allt är bra. När medlemmarna stämmer in i Stefans sång vid halvtidsmarkeringen är det dessutom en påminnelse om det mest hjärtslitande med den här skivan, såväl genom tematik som arrangemang: oavsett hur uppgiven han är finns de alltid där för att bära honom. ”These are the nights I cared for / The only nights I cared for”, sjunger Stefan.
Denna allvarliga lek med motsatsförhållanden leder till en av de bästa skivor som gjorts av ett svenskt band som baserar sin musik på okonventionella rockstrukturer. Den nerviga postrock som svenska akter – flera av dem signade till samma skivbolag, A Tenderversion Recording – exporterat under två decennium når här punkt. De dova, instrumentella Sense & Sensibility och Pride & Prejudice delar som andningspauser utan egentligt syre upp albumet i tre välbehövliga delar. De runtströsslade åtta spåren har inte ett viljelöst ögonblick och sist ut är The Worse Is Over, ett avslut lika uppslitande välplacerat som början.
Sju och en halv minut långa The Worse Is Over berör den röda tråd som Jeremy Bolm virade runt sitt finger på posthardcore-bandet Touché Amorés hyllade Is Survived By från förra året. Bolm skriker i det defilerande titelspåret om det centrala i att göra ett avtryck: ”This is survived by a love / This is survived by a cause; that you aren’t the only who remembers what it was / This is survived by a love / This is survived by a wish; that you won’t let down who has attached themselves to it”
Versen skulle kunna komma från denna skiva men huvudorden som tar Killers Walk Among Us i mål är mer direkta: ”This is what I left behind”.
Killers Walk Among Us kommer aldrig undan sin drabbande historia och istället för att tysta ner det har man öppnat upp och berättat. Men deras livsverk hade varit laddat oavsett. Jag kan sätta på vilken låt som helst och den fullkomligt förstör mig. Med så mycket glädje och sorg och längtan och rädsla ser jag allt som någonsin har hänt mig i deras musik.