Kindness
Sónar Stockholm, 13/2 – 2015

Kindness är Adam Bainbridges soloprojekt där han skapar en fusion mellan sängkammarpop, funk och disco. På scen är han dock inte ensam utan backas upp av ett band, något som är en frisk fläkt bland alla DJs på årets upplaga av Sónar. Efter att ha äntrat scenen ett par minuter sent är det en snortight funkkavalkad vi bjuds på, från början till slut.

Överlag går det att konstatera att Kindness på skiva och Kindness live inte är riktigt samma sak. Liveversionerna utsmyckas med funkiga texturer som gör låtarna betydligt roligare än studioversionerna. På kvällens tredje låt, The Replacements-covern Swingin’ Party som Bainbridge proklamerar inte har något inövat slut, kommer bandet igång på riktigt och uppnår nästintill Brick House-nivå i funkighet. Gitarristens svängiga Nile Rodgers-lir, den slappande basen och Bainbridges karismatiska dans (ibland ser det ut som han glider på is på scen) håller högsta kvalitét och inget på stora scenen känns lika självklart ikväll. Kindness har inte hittat hem, stora scenen har hittat Kindness.

Vidare så får vi även smaka på Bainbridges påhittighet i form av ständiga refrängutbyten. De instrumentala partierna hålls intakta medan refrängen byts ut till allt från Whitney Houstons I Wanna Dance With Somebody och Blood Oranges It Is What It Is. Kanske en hint till DJ-kulturen, eller ett fyndigt sätt till publikfrieri. Oavsett så svänger det, ingen står stilla.

Efter att ha åkt skateboard på magen och sedan sprungit ut i publiken och kidnappat en smartphone (som återlämnades) är det dags för grand finale. Stockholmsbördiga Robyn äntrar scenen och tillsammans framför de båda samarbetet Who Do You Love? i en något snabbare version än den på skivan. Det är en storslagen sista låt, och om någon inte hade dansade innan så gör de det nu. DJ-set i alla ära, lite gammelfunk får de flesta att röra på kroppen.

Jag har bevittnat många funkfester i mina dagar. Jag har sett Maceo Parker blåsa skiten ur sin saxofon. Jag har sett en D’Angelo i högform i Rotterdam. Jag har sett Bobby Womack ”James Brown-vråla” sig igenom Across 110th Street. Nu har jag också sett Kindness, han spelar i samma liga som tidigare nämnda akter och kan vara det funkigaste som England gett oss sedan Jamiroquai.

Efter Who Do You Love? lämnar Robyn scen och Kindness tackar för sig. Precis som på förra årets Popaganda lämnade Kindness publiken i funkextas. Lyckas Adam Bainbridge någonsin översätta det han gör live till skiva så har vi en framtida klassiker att se fram emot, var så säker.