King Gizzard & the Lizard Wizard
Göteborg, 24/2 – 2016

Att se King Gizzard & the Lizard Wizard live känns som en tripp bort från vår likgiltiga 3D-värld och till en mer intressant sådan i 2D. Dina sinnen expanderas inte utan istället koncentreras de. Fokuset ligger enbart på instrumenten och den evigt skiftande ljusshowen, och inte på diverse störmoment som spilld öl eller dina konsertgrannar som är lite för påverkade. Du får känna smaken och höra musiken från en annan plats och det är King Gizzard som tillhandahåller det. På många ställen under konserten känns bandet mer som budbärare av sin musik snarare än skapare av den. Den flyter genom bandmedlemmarna och de har inget annat val än att spela den.

Gitarriffet från Head On/Pill drar sig långsamt ut från högtalarna och den stundande galenskapen börjar ta sin form. I maklig takt rör sig sången framåt och publiken verkar inledningsvis känna en viss varsamhet inför konserten. Men just som avsaknaden av energi nästan börjar bli obekväm skiftar bandet snabbt från de långdragna ackorden till rent headbangande på en millisekund. Brytningen är glasklar och sångaren Stu Mackenzies huvud börjar röra sig i samma takt som de två trummornas maniska beats.

Just skiftningarna i musiken är ett genomgående drag under konserten och definitivt till bandets fördel. Dels blir de välbehövliga andningspauser från tidigare danssessioner, men de skapar också en dynamik under konserten. Efter varje återhämtning är det som att galenskapen som härjade under de snabbare partierna har tvångsrekryterat ytterligare vilsna konsertbesökare och stämningen bland publiken är klart annorlunda bara 20 minuter in i konserten.

Medlemmarna i King Gizzard är riktigt duktiga musiker och det utnyttjar de. I perfekt symbios jammar musikerna och får det att låta lika professionellt som improviserat. Vad vore Hot Wax utan Ambrose Kenny-Smiths munspel som lojt ger låten sin charm? Och vad vore showen utan åsynen av Mackenzie som majestätiskt spelar sin flöjt likt en försvunnen prins från en annan värld? Lyckligtvis får vi inte veta svaret på detta utan spelningen briljerar med rätt slags låtar och rätt slags framförande och är aldrig det minsta tråkig. De sammanbitna minerna från bandmedlemmarnas håll hade kunnat tolkas som surmulna, men var förmodligen uttryck av bitande koncentration. Något som krävs vid gitarrsolon som lika gärna hade kunnat spelas av Carlos Santana på Woodstock.

När konserten börjar närma sig slutet ingår alla i lokalen en ordlös pakt om att detta ska bli en oförglömlig kväll. Publiken kaosar och King Gizzard manar på med beslutsamheten hos galna vetenskapsmän. Låtarna från I’m in Your Mind Fuzz tar över Pustervik och 2D-dimensionen är ett faktum. Att någon i publiken skulle stå oberörd genom detta känns otänkbart. För genom hela konserten lyckas King Gizzard & the Lizard Wizard fånga essensen av livemusik. De sju medlemmarna skapar i sitt framträdande en helhet utan sömmar och en psykedelisk dimension som är lite, lite härligare. Tillsammans med publiken förflyttar de sig till platsen där allt förutom musik är oviktigt.