King Gizzard & the Lizard Wizard
Roskilde, 1/7 – 2015

Australiensiska King Gizzard & the Lizard Wizard har, på pappret, en del gemensamt med Tame Impala. Förutom att de båda är psykedeliska rockband från andra sidan jordklotet har de tidigare dessutom inte mindre än tre Kevin Parker-look-alikes i bandet. Möjligen en tillfällighet – långt svallande hår och enfärgade t-shirts är ingen superunik stil, framförallt inte i den scenen. Men det är väl också där likheterna tar slut: där Tame Impala framförallt på de senare singlarna (Eventually i synnerhet) har en lite mer elektronisk riktning så kör King Gizzard stenhårt på garageliknande rock.

Öppnar gör de med massiva I’m In Your Mind som, likt på skiva, går sömlöst in i I’m Not In Your Mind via allsångsuppmanande Cellophane för att sedan landa i I’m In Your Mind Fuzz. Under detta intro, som är dryga kvarten långt, lägger ingen av bandmedlemmarna ifrån sig instrumenten ens för en sekund. Drivet är målinriktad, fokuserat och ursinnigt – publiken vaknar till direkt, det finns inte så mycket att välja på. Skillnaden från när sanslöst sömniga Communions stod på samma scen bara några timmar tidigare är påtaglig. Det är visserligen inte så förvånande: med två (!) trummisar och fyra personer på strängade instrument blir ljudbilden och det musikaliska drivet mäktigt, nästan per automatik. Med det sagt håller inte bandet samma höga tempo spelningen igenom: efter den intensiva inledningen återgår bandet till en mer standardiserad rockspelning, där varje låt spelas var för sig, med applåder och tackande fraser under de korta avbrotten. Pauserna är välkomna med tanke på värmen, dock blir detta mittparti mer av en ”vanlig” garagerockspelning – och just vanlig är bland de sista adjektiven jag skulle använda för att beskriva King Gizzard.

Visst finns det höjdpunkter även här. Som när sångaren Stu Mackenzie hänger av sig gitarren för att spela flöjt under delar av Empty och Hot Water. Förutom flöjt spelar också en av medlemmarna munspel spelningen igenom och gör det utan att någonsin falla in i tandlös sydstatsbonläpp-stereotypen som lätt kan hända om instrumentet används för frekvent. En annan återkommande händelse är också att Stu nästan sväljer micken när han sjunger, vilket resulterar i en intressant ekoeffekt. Nu är det också mycket mer kraut i bandets musik, och utan dessa inslag hade mittpartiet lätt kunna fall in i en mer bredbent, 70-talshårdrockig fålla. Bandet är på väg dit, men lyckas i sista stund alltid på något sätt slänga in ett nytt spännande element i musiken som gör att detta fack undviks (och det tackar vi för!).

Det är ändå när bandet får mala på i all evighet som det är som bäst: avslutande 25 minutersjammet, med tre lugnare partier (där ett av dem ger upphov till en spontan, men något malplacerad sitdown i publik) är helt besinningslöst. Publiken älskar det: det headbangas hårdare än tidigare och scenvakterna får svårt att få stopp på det återkommande publiksurfandet. Det är verkligen precis rätt sätt att avsluta en spelning, men på slutet är benen onekligen möra och jag får spana ett par ögonblick efter min sko som i det energifyllda glädjekaoset flugit av. Lösningen är inte att avstå från dessa otroliga jamsessions, utan istället korta ner de lite mer ointressanta mellanlåtarna. Nu spelar i bandet i nära 80 minuter (visst har de material för det: de senaste fyra åren har de släppt sex skivor) men en speltid på närmare timmen hade känts mer hanterbart.