Live
King Gizzard & the Lizard Wizard
Way Out West, 10/8 – 2018
Publicerad: 11 augusti 2018 av
Freja Wehrling
När det australiensiska sjumannabandet kliver upp på scenen är det som att de utlöser någon slags laddning som befinner sig där. Med en slags aura av nekromantik gör de tydligt från första sekund att det inte är någon solskenspromenad det här. Frontmannen Stu Mackinizie har på sig en Metallica-tröja och denna inspiration gör sig tydlig även bortanför just klädvalet. Digital Black blir första spåret vars melodier får slungas ut från scenen och låten kommer mycket riktigt från bandets skiva vars inspirationer mest renodlat kan hämtas från någon slags fantasyhårdrock. Under spelningen filtreras det mesta av australiernas musik genom ett filter hårt färgat av detta och även om detta får spelningen att fortsätta rakt fram, utan några genvägar eller överraskningar, får det den också att likna en skenande tjur som hejdlöst kastar sig framåt. Det vill säga, något helt omöjligt att slita ögonen ifrån.
-
King Gizzard & the Lizard Wizard har aldrig vunnit några fans på hitlåtar och det är ett faktum som de är helt bekväma med. I stället för att försöka flörta med publiken med något trallvänligt kör de rakt fram och låter de som vill hoppa ombord. Med den imponerande diskografin de har hinner de inte ens spela någon låt från varje skiva, och speciellt de tidigare albumen försvinner helt bland dånet runt de senare släppen. Inte för att bandet inte har någon plan, låtar från Murder of the Universe, Nonagon Infinity och Flying Microtonal Banana vävs sömlöst ihop. Även lo-fi-pärlan Cellophane smiter här igenom och skiner på spelningen med en viss nostalgi. För det psykedeliska som gruppen började sin karriär med har så småningom minskat och visst kan en sakna det, men under tiden som bandet befinner sig på scenen är detta knappast något som upptar något väsentligt tankeutrymme – King Gizzard stannar aldrig, och det gör inte heller publiken framför dem.
Därefter fortsätter gruppen med den ljuva Sleep Drifter som trots metal-inramningen lyckas behålla sin rätt väna framtoning. Albumet som låten kommer ifrån är sannerligen en modern pärla och därför är lyckan gjord när de fortsätter på samma tema och med Rattlesnake. Förutom att musikerna på scenen plinkar på sina instrument med en djävulsk frenesi så bygger animationerna bakom dem på detta och får det hela till nästa nivå. Konstnären i fråga, som gruppen arbetat med sedan länge, är Jason Galea och liknande alster som den fantastiska videon till Robot Stop får pryda backdropen.
-
Bandet har allting på sin sida, och de låter heller inte denna energi gå bortslösad. Musiken är helt oklanderlig och allt tycks möjligt när fantastiska gitarriff på rad avlöser varandra utan en falsk ton. När spelningen går mot sitt slut dreglar nästan publiken när det första ”Nonagon infinity opens the door” ljuder från Robot Stop. Spelningen är ett slags katarsis som aldrig helt slutförs utan ligger och ständigt kokar på brännpunkten. Precis som på albumet avlöses denna låt av en loop som aldrig slutar spela och vi bjuds nu på Gamma Knife. Trots att det är många personer på scenen är inte en enda av dem överflödig utan varje lite beståndsdel hjälper till att bygga den fullkomliga värld som King Gizzard & the Lizard Wizard skapar. Med People-Vultures som sista låt befäster de på riktigt sin plats som mästare. När den avslutande, loja gitarren ringer ut är det som att spelningen hade kunnat spolats tillbaka till start. Om den hade gjort det, är jag säker på att ingen hade haft något att invända.