King Khan and the Shrines
Göteborg, 16/3 – 2016

Redan från början står det klart att King Khan and the Shrines är kungar på scenen. Bandets frontman, Arish Ahmad Khan, är iklädd en fjäderprydd turban och det enda som fattas till utstyrseln är en spira i handen. Resten av the Shrines är även dem draperade med silvermantlar och tillsammans regerar bandet över Pustervik med sin dansanta soul.

I sedvanlig anda tar det en stund för publiken att ta sig an musikerna och trots att lokalen är relativt välfylld är det ingen som skriksjunger med i låtarna. Snarare är det bandets oemotståndliga och aldrig sinande entusiasm som ger konserten sin charm. Trots den välkända svenska stelheten lockar King Khan and the Shrines ut dansaren i större delen av publiken efter bara några låtar. Med de virvlande strålkastarna och bandets glittrande kläder har vi förflyttat oss från en mörk konsertlokal till ett glädjefyllt torg någonstans i världen. Gemenskapen går att ta på.

Just detta är något som King Khan and the Shrines jobbar med under hela konserten. Utrop till specifika personer i publiken och ett härligt mellansnack mellan låtarna bildar en fin och gemytlig stämning. Låtarna tillägnas ofta publiken – Thorn In Her Pride dediceras till alla kvinnor i lokalen medan I Wanna Be a Girl dediceras till transsexuella. King Khan and the Shrines gör klart för alla att de inte dömer någon och med den öppenheten banar de väg för publikens danssjälar. Emellanåt slänger de även ur sig rena uppmaningar till att dansa och hur kan man då göra annat än att lyda? Det är befriande för både publiken och för bandet. Khan uttrycker sin glädje över att se så många unga dansa och förklarar att han återfår hoppet. Förståeligt när konserter idag ibland känns mer som instagramtillfällen snarare än musikupplevelser. Under kvällens spelning är det i regel få mobiler som dyker upp bland publikhavet och när de väl gör det är det faktiskt gubbar i 50årsåldern som håller i dem.

Inför den nya låten Children of the World presenterar King Khan sin musik ”a little bit erotic and a little bit psychedelic” och det är rätt träffande. Hela spelningen har en urflippad känsla och detta på ett mycket härligt sätt. King Khan and the Shrines bevisar att knäppt är bra och att svenskar faktiskt kan röra på höfterna.