King Khan and the Shrines
Idle No More

6 september, 2013
Recension av Nicki S. Dar

Om tidiga Rolling Stones hade haft ett barn med Black Lips så hade det kunnat låta lite som Idle No More. Influenserna som King Khan and the Shrines lånar från 60-talsrocken är tillräckliga för att deras musik ska hamna alldeles i utkanten av genren garagerock, som deras musik egentligen rotas från och som den flippade frontmannen Arish Khans obrydda sånginsats skvallrar om.

Fem år har gått sedan det senaste släppet, The Supreme Genius Of King Khan And The Shrines. Pressen på att leverera ökar för varje år som går mellan två album. Du ska inte enbart tänka utanför ramarna och överträffa dig själv utan du ska samtidigt undvika att hamna allt för långt ifrån soundet som fick dina fans att uppskatta dig från första början.

Jag vill gråta av lättnad när sjätte spåret Darkness börjar. En otippad ballad mitt i funkfesten vars gitarrplock är skrämmande likt Death To Birth av Michael Pitt, från filmen Last Days (2005). Med raspig falsett och utan det pampiga soundet vi vanligtvis tänker på när någon nämner King Khan. Som ett slags bevis på att ”Hey, jag briljerar till och med i den mest avskalade och sköraste av låtar.” Lite som 10-talets hyllning till Rolling Stones Angie. Balladen följs upp av duetten Pray for Lil, som hade kunnat falla hur platt som helst om det inte vore för Jena Rokers klockrena gästinsats.

Många av dagens hajpade band inspireras av 60- och 70-talets musikscen. Akter som Lou Reed och MC5 banade väg för den nya vågen av musiker som nu vill göra om det som föregångarna gjorde, och göra det lika bra. Risken finns att det blir en parodi på det fina som en gång var. Något som får en att begrava ansiktet i kudden och skämmas över dagens musikscen. Lyckligtvis landar King Khan and the Shrines på rätt sida av trottoaren bland andra moderna akter som Foxygen, The Black Keys och Allah-Las, vilka alla platsar i dagens musikscen av en anledning. Som lånar rätt element från de föregångna erorna och övertygar oss om att den musik de skapar fortfarande är relevant till vår tid.

Idle No More är fylld till bredden med catchiga gitarriff. Den är både festen och efterfesten. Kanske är det dags att andas ut efter fem års väntan och bara inse att albumet passerade det nervösa skedet av pre-release utan problem. Det är bra. Det går att både dansa och gråta till. Det räcker så.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1347 [name] => King Khan and the Shrines [slug] => king-khan-and-the-shrines [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1348 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 2 [filter] => raw ) )